Henry låter nonchalant och är det nästan. Han söker en frihetlig jargong, där tingen talar lika väl som vi. Hur kan ett sådant tilltal ge frihet? Det utspelar sig i en brunnspark och på främmande orter.
In i den borgerliga välordningen, hu!
Men det är ju inget tilltal. Rösten talar rätt ut i det blå. Nästan ingen har den rösten. Snart hundra år efter HP:s död känns fortfarande denna friskhet som är modernare än modernismen, som hittar en länk mellan snabbhet furioso och eftertänksamhet. Ändå handlar det bara om kärlek, festnätter som gått överstyr och gammal fylla som möter den bitvis ömsinta gryningen.
Den darriga nonchalansen är sitt eget byte, tills allting kommer igen, rösten lever, nymixad , jag har aldrig hört den så väl.
"Mina lögner", ny urvalsvolym med Henry Parland, dikter och prosa, på Svenska Litteratursällskapet i Finland. HP förmår fortfarande överraska!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar