Jag minns att det var tidskriftsbiennal i Luleå 2004 och att vi flög dit ett antal tidskriftsredaktörer och jag (jag var också tidskriftsredaktör men i flugvikt).
Det var en sammanbiten och konspiratorisk känsla ombord.
Det låg i luften – även på 10 000 meters höjd – att där snart skulle ske en urladdning. Vi var flera biennaldeltagare som kunde betraktas som utsända från var sin sida i en gryende litterär debatt.
Jag minns inte exakt i vilken situation orden fälldes, men nog fälldes de med en tydlighet som förtjänar att bli emblematisk:
”Det finns två sidor i svenskt litterärt liv, på ena sidan Lyrikvännen, på den andra Glänta och OEI”, sa en redaktör på Glänta till mig, Han använde rentav uttrycket ”läger” om våra respektive positioner (jag jobbade dåförtiden med Lyrikvännen, som intog en hyfsat metaforvänlig och traditionalistisk hållning). Ville han ha krig? Ja, ett poesikrig fick han. Det var inte Luleås fel, snarare tvärtom. Men sedan dess har tidskrifterna smitit ur min famn, de är inte med mig till gryningen längre.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar