När jag lyssnar
och när jag kysser
henne
är orden som
starkast
och samtidigt mest onödiga
då kommer jag som
närmast
tidens slut
och en ny början
när jag tittar
och när jag smeker
upplever jag som
mest
av skam och hunger
kan man över huvud
taget tänka sig
en ensamhet som
går över
och som inte gör
ont
att freda sig ifrån
människan är
konstruerad
för att fånga upp
sin egen köld
ur markens skare
av kött och ben
är hennes skyttegrav
mellan tingen
men människan vet mer
hon är skapad också
för att våga stå upp
mot himlarna
och ropa sitt rop
av ensamhet som skuggan av ett offer
som slingrar sig ut ur tidens grepp
att hitta jagets
strävan
där spegeln upphör
I DITT ANSIKTE
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar