Fåradingar kallar Nils-Åke Hasselmark (f. -34) sin nya diktsamling på Norstedts förlag och ja, det är korta dikter på som mest nio rader.
Länge var Hasselmark bosatt på Arholma i Stockholms skärgård. Vi talar ytterskärgården, i det öppna havets grannskap. Detta faktum har gjort något med Hasselmarks språk som ter sig kargt och renodlat, ställt inför de yttersta villkoren.
Döden är ett av de yttersta element som omger det skrivande jaget.
Vid nära 90 års
ålder vet den som skriver, att orden måhända håller på att ta slut, men är minst
lika laddade som förr. (Här kanske någon invänder; nej, det är ”bara” en
estetik, trots allt.)
Dikterna är i varje fall korta, telegramartade. Erfarenheterna finner sitt uttryck men raderna har en skruvad passform. Huvudet och gestalten som formulerar sig åker upp och ner i vågorna, och de klara utsagorna kommer när det skrivande jaget befinner sig högst upp på vågen. Sen kommer nya dyningar och rösten blir åter mystisk, kryptisk i sin utsaga.
Vi anar vindrickandet som en värmande utväg mellan himmel och land. Jag finner i en del av dikterna ett ritualmässigt drickande, som kan påminna om klassiska japanska eller kinesiska kortdikter.
Havet är vad man alltid måste förhålla sig till, och vad som pågår där är ofrånkomligt.
Ty
Döden fiskar
i mina vatten
Den är en fin väv
ensam och klar
Detta är, om jag räknar
rätt, doldisen Hasselmarks nittonde bok, nästan alla diktsamlingar, men också någon
prosabok om livet på öarna. Jag nöjer mig med att vara kortfattad som
Hasselmark själv och säger därför bara: Läsvärt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar