Requiem över en god vän

adlar jag till frihet

detta tvång

(OCD)

på Stagnelii manër

kommer jag ändå att frysa till i

porten till Filadelfiakyrkan

vad säger du Peter –

är det Erik Johan

eller Peter Henrik

vars namn vi nu slänger fram

som betalningsmedel

på gatan

ingetdera min vän

inte ens

efter 200 år

 

jag vet

du ljuger aldrig

du bara överdriver

själv ljuger jag inte heller

jag bara underdriver

verkligheten oftast

 

min nerförsbacke

är osynlig

till synes orörlig

men den lutar neråt

 

du fryser också i portar

liksom jag

det har olika innebörd

för oss

i våra respektive situationer

 

hur hanterade du

dina mellanhavanden med Gud

trodde du att han inte fanns

eller fick du svar på tal

av en luttrad röst?

 

tillvaron snävades in allt mer

samtidigt som erfarenheterna du gjorde

gav dig nya synfält

vem låg bakom allt som skedde

den sista tiden

var det bara din törst som gjorde dig vek

men hårdhudad nog att härda ut på gatan

i skyttegravar som du sannerligen

inte själv grävt

”tillvaron är ett slagfält” brukade du säga redan tidigt

jag förstod inte vad du menade, det var innan Bachmut

 

men jag tror du tänkte på överklassens barn

som sprang vind för våg

i en elliptisk bana mot framtidens kaskader

och den nya underklassens barn

som växte upp till drogberoende olyckliga vuxna

med brottslighet som oundvikligt äventyr och själlös undergång

 

var det kanske en kritstrecksrandig kostym som fattades dig

där du tillbringade dagarna på gatan

och skrev ner dina nödtorftigt reparareade diktrader

som du mindes dem

i ständig dialog med gudsregnet och så gamle Leonard Cohen

 

nej men medge

att (en gång i tiden)

det var snyggt

och att du var ett barn bkand många

utvalt att överleva

från Hydra och fram till nu

 

du ville alltid att man skulle lägga upp dikterna

så länge du hade någonting att säga

intet gick ändå att behålla

kanske en diktrad borttappad och återfunnen i drömmen

någonting du måste sms:a mig på telefonen

 

der var dags att stiga upp

långsamt som en överkörd kropp i morgontrafiken

ännu ett hårt dygn

ständigt nära tingens verklighet

med en oresonlig ande

som höll dig under armarna

och gjorde dig ovillig att ta emot hjälp

du ville se ljuset strömma ner

över ännu en nyvaknad dag

hur än natten hade varit

vännerna visste inte var du befann dig

det är sju år sedan

det är fortfarande natt vid Filadelfiakyrkan