Först tänker jag: vilken oerhört bra diktsamling, bästa jag läst på länge. (Vill du kyssa en bohem, av Byggmästar.) Medryckande, salvelsefullt på ett bra sätt. Sen när jag ska läsa om boken: stumt, inte lika bra längre, även om glädjen i boken finns kvar är det nu svårare att komma åt den.
Vad beror det på? Kan det vara så enkelt som att bokens begriplighet är för stor för att den nödvändiga hemligheten i språket ska kunna bevaras? Allting ropas ut och laddningen avtar.
Samma sak, men tvärtom. som att läsa Johan Jönson. Här begriper man ofta för lite. Sidorna känns stängda fast de ligger där öppna. Det blir till en textmaskin som producerar brus.
Sådan var en gång språkmaterialismen, med alla dess spelare, och sådan är fortfarande en del av den mest avancerade litteraturen. Svårtillgänglig i kubik – man börjar undra om där över huvud taget finns en hemlighet att söka efter. Detta medan de kvalificerade kritikerna är – eller spelar – så fullständigt införstådda att det är pinsamt.
Slutsats: man kan begripa både för lite och för mycket. Men jag föredrar ju dem som tar risken att tala tydligt om heta känslor.
Må de hålla både kärlekens
och poesins fana högt!
Men också det bortvända experimentet har sitt inre värde. Det måste man tro. Ibland har man också upplevt det. Men en författare som medvetet sätter ut språkhinder – nej, det går bort.
Låt de unga romantikerna viska eller tala om sin besatthets blues. Det har hänt förut men är alltid nytt.
Det finns texter mellan obegriplighetsparadigmet och tillgänglighetens öppna smärta – låt dem leva!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar