Jag läser Gunnar Hardings tjugoförsta diktsamling, hans sista enlig egen uppgift. Denna diktsamling om förgänglighet och människans evigt dåliga minne ger mig orsak att fundera över mästerverkets natur.
Skillnaden är
nämligen avgrundsdjup mellan den sorg som inte söker sitt objekt, som bara i största
allmänhet besjunger sorg och den som har sitt bestämda ändamål, som porträtterar
saknadens anletsdrag.
I den sistnämnda
typen av dikter, som dominerar samlingen Minnen från glömskans städer ryms
i huvudsak mästerverken.
Det rör sig om ett
tjugotal dikter som vänder sig till de nyligen döda - och äldre valfrändskaper - i Hardings
bekantskapskrets, som upprätthåller och fångar en närhet till dem, i noggrant
utvalda och klarhetssökande ord. Det ljus som faller över levande och döda
tillika. Genom att frammana stämningar av de dödas närhet i vardagskänslan av
liv betalar han så att säga priset för deras dagliga återkomst. Han låter de
döda åka pendelbåt över Styx och är där för att ta emot dem.
De här raderna ur
den långa diktsviten i avdelning II, som ändå tillhör de bästa - visar på farorna med en så att säga abstrakt
motivkrets. Det blir trots styrkorna för undanglidande.
En ny början, kan
det finnas
en ny början, en
beröring
långt härifrån
som ännu minns?
Det är bara
för den lyckliga
kärleken
vi behöver oroa
oss.
Endast den
är dömd att gå
förlorad.
Följande dikt har
titeln ”Den 27 mars 2015” och handlar följaktligen om Tomas Tranströmers bortgång
(jag citerar andra halvan). Den kan aldrig bli vag då den handlar om upplevd
närhet i den faktiska frånvaron.
Förutom den
personliga sorgen och det glädjefulla minnet finns där oron för att en stam av
sökare ska gå förlorad. Men glädjen överväger.
Allt mer upphör
att finnas till.
Snart är alla
poeter borta,
obehövliga
som
stumfilmspianisterna,
och allt som finns
kvar
är det pojkaktiga
småleendet
i slutet av en
mening.
Bra omslag av
författaren och konstnärinnan Kerro Holmberg.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar