Det är en betänklig vana jag har, att köpa nya diktsamlingar utan att stämma av med rätt instanser. Hur ska jag veta om det är bra eller inte?
Det värsta är
kvasi-litteraturen, som-om-litteraturen, där det inre dramat växlas upp i ord utan
täckning. Sådan är inte Rebecca Sands diktdebut En ensam cowgirl.
Den börjar i det
klara och koncisa. Här är det centralt belägna mentalsjukhuset, där jag vistas,
där ligger det isolerade men inflytelserika Biskops-Arnö, dit jag ska, där jag
har kommit in. Sådan tar sig redan från början jagets platsbeskrivning. Boken är
som en social rapport om hur livet sä småningom drar en i alla riktningar, med hjälp
av drogerna och illa-måendet. Allting vaktas på en skala mellan inre besatthet
och tingens vankelmod.
jag säger jag ska
börja på biskops-arnö vad kul säger han
ska jag läsa något
du skrivit men jag har rivit sönder allt jag skrivit
tyvärr säger jag
Så där rakt på sak
är boken, den rör sig inte i metaforernas rike direkt. Den tar ställning för
det enkla om än lite skruvade språket. Och fram till det tredje stycket i boken,
som handlar om just Biskops-Arnö funkar det riktigt bra, jaget griper en om
strupen och om hjärtat, omväxlande. Målet verkar vara Författarskolan men här
finns utrymme för att betrakta det som en besvikelse.
jag går på biskops-arnös
författarskola och jag är sämst i klassen
ligger på mitt rum
låter timmar dagar gå förbi
ingen saknar mig
sitter i klassrummet
får hålla mig i stolen
händerna skakar hjärtat
slår
stirrar ut genom
fönstret
skriver dikter med
skakig handstil som ändå ingen kan läsa
allas ansikten så
blanka
minns inga namn
tröstar mig med
att jag inte heller kommer minnas den här dagen
Det finns bra rytm i språket här.
Men efter denna prestigefulla kurs mynnar det mesta ut i förvirring och ekande tomhet där ”ligga med” och drogerna tar kommandot alltmer. Jaget arbetar sig långsamt upp pä land igen. Möter kärleken och ”visheten” från tidigare generationer framåt slutet, försöker komma vidare, försöker.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar