Majgull Axelsson om ondska och oskuld

Majgull Axelssons nya roman Svalors flykt (Norstedts, 2023) innehåller bl.a. en Parkinsonsjuk kvinnlig psykolog i övre medelåldern, ungdomar med självskadebeteende och ett synnerligen allvarligt fall av barnmisshandel.

Från början uppfattar jag boken som lite svår att komma in i med sina olika tids- och handlingsplan. Men snart finner berättaren sin form och läsaren sina ingångar till denna onda saga Majgull Axelsson förmedlar.

Kanske finns där också någon form av lyckligt slut, viskar jag.

M.A. är en av våra främsta författare.

Hon skriver en hel del i Svalors flykt om Parkinsons sjukdom, till synes för att introducera ämnet som trots Uje Brandelius insats inte är speciellt känt.

Avslutningsvis ett långt citat. Så här förklarar Axelssons huvudperson, den Parkinsonsjuka psykologen Christel sin sjukdom när tonåringen och vännen Zadie frågar:

”Men sa du inte en gång att det skulle bli värre och värre?”

Christel suckade lite:

”Jo, det sa jag kanske. Men så behöver det inte bli. Det finns många varianter av den här sjukdomen och jag tror jag har fått en långsam sort. Hoppas i alla fall. Och dessutom finns det väldigt många bra behandlingar.”

Zadie såg plötsligt sträng ut:

”Men man dör inte av den?”

Christel log lite för att dölja bilderna som svepte förbi inom henne. Fallolyckor. Rullator. Hes röst, allt grumligare Hallucinationer. Rullstol. Ögonlock som fastnat i en blinkning. Ett ansikte som stelnat, helt utan all mimik. Oförmåga att svälja. Demens. Blöjor.

Tack, tänkte hon än en gång. Men nej tack.

”Nej,” sa hon sedan med sitt lugnaste tonfall. ”Det är inte en dödlig sjukdom.”

Zadie tittade inte på henne och såg i stället ut genom fönstret, verkade mycket noggrant granska något långt borta i mörkret.

”Det är bra”, sa hon.”För jag vill inte att du ska dö.”