Ylva Gripfelts dikter är sköra men kontrollerade. Det förefaller, hur det nu är möjligt, som om hon skriver ännu kortare än Ola Julén. Där Ola som bekant, oftast höll sig till enradingar, breder Gripfelt ut sig på hela två-rader, ibland upp till fem på varje sida.
Paletten känns som buren av tunn rymd. Hon skriver så lite mellan varje bild att det är som om inget händer. Men så flyttar hon perspektivet någon miljondels grad och befinner sig plötsligt mitt i den förlåtande – men samtidigt så indifferenta – naturen.
Det är stiligt gjort och mot
slutet gripande när man förstår att denna minimalism, denna försiktiga
skildring av bråddjup har sin förklaring. Att det rör sig om en potentiell barnmisshandelshistoria i lyrisk form där diktjaget ”åkt dit” då hon inte kunnat göra något åt situationen. För hur
ska ett litet barn försvara sig mot en misshandlande eller hotfull pappa?
Stilistiskt ligger hon nära Eva Ribich och Pernilla Berglund. Det vidöppna men samtidigt så återhållsamma i uttrycket. Att ge ifrån sig små bitar av information där läsaren får pussla ihop den befintliga världen själv. Starkt, otäckt fast inget otäckt blir synligt. Det unga diktjaget säger liksom: ”titta inte hit, vi är inte annorlunda än några andra”.
Pappans hemkomst är vad
hon nervöst har väntat på.
Jag
håller mig i det kalla elementet
tittar
hårt där vägen bryts
men
inget kommer
jag,
får inte röra mig
Vägen
är tom
Och plötsligt står pappan
mitt i rummet. Panik utbryter.
Pappa
står mitt på golvet mitt i rummet
mycket
stilla
som
om han håller andan
Katten är till hjälp (ack
denna pälstrygghet!) men naturen är för infiltrerad av människornas våld och
tvång för att erbjuda någon frihet.
Det är ett kammarspel, snart kommer morbror och allt liksom bara är som det är.
Men allt det hårda ligger kvar. Det är från hennes och pappans gård som reglementet och tvångsreglerna kommer. Det gör ont att stanna där.
P.S. Vad gäller titeln, Det gudomliga tillståndet, känns den malplacerad såvida det inte handlar om hur barnets själ förr förväntades vara skyddad av Gud.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar