Alma är redan Katarina Frostensons fjärde prosalyriska bok sedan debaclet med ”Klubben” 2019. En bitter smak följde med de verken, angreppen på svenskt kulturliv var legio.
En viss spänning låg i detta; hur skulle Frostenson hantera sin nya position som avlövad litterär makthavare? Hur skulle hon gå vidare? Hon vann en viss respekt i sina försök till återkomst och omformulerade livsval. Skildringen var ovanligt öppenhjärtig men inte vacker. Hennes nyss så hyllade poesi trevade sig fram bland nya positioner.
Men Alma är något nytt och delvis annorlunda efter K, F och A. Här har ett visst lugn infunnit sig, författaren har börjat inrätta sig i den nya hemorten Paris. Ett visst ljus sprids genom stadens kulturella horisont. Promenader genom omgivningarna lossgör krafter och en delvis omorientering tar vid.
Observationer leder till stämningsfulla litterära formuleringar i ett skede av hennes liv. Exilens villkor är nu vad som på allvar börjar genomsyra hennes skrift. Och de gamla gudarna blir som nya.
På s. 64-65 om
nattens försångare, Novalis:
”det är ju Jena, då vet jag precis exakt var jag är! I en ort i det sydliga Tyskland där den blå, romantiska blomman och hymnen till natten, kristallen och flamman såg dagens ljus.
Romantikens urort.
Den bekänner jag mig till, eller; den är jag kommen ur och den håller jag kär,
även om en del grummel även finns i den klara bägaren.
Hemmet som en
möjlighet?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar