Hans Boij har gått bort – i september – och jag har inte ens noterat det. Han var i åttioårsåldern, men fortfarande oupphörligt verksam med att skriva och ge ut allt tjockare verk, inte alltför finslipade utan väldigt ojämna. En gång var han ett fullgott alternativ till Bonniersfären genom sin vassa orientering och förmåga att lägga fram motsägelserna i vad som i vanliga fall döljs av samhällsmyten om god sammanhållning på statusstegen etc.
I runda tal var han verksam som bokmaskinist i ett halvsekel sedan han tidigt (1967) fått sparken som Bonnierförfattare. Under 90- och 00-talen stod han sig som bäst, i sin motvalls skrud. Då kunde jag och några fans till fångas av hans värld av vardagligt iakttagna dikter med rytmiserat valda ord, hantverksmässigt framställda av ur arbetarlivet förlupna, enkelt men komplicerat liv. Ofta belyste de lögnaktigheten i samhällsmyten om jämlikhet.
Från Kafferepet till fallrepet ska vi fikasugna vandra. Nej, det är ingen heroisk klyscha. Hans Boij är vaktmästeriets poet, en som bara kan börja med att samla och böja ord i varje arbetslös timme. Han stiger ut i den sena eftermiddagen. Påtar i jorden, plockar upp det språk som andra förbisett och förträngt. Ofta är det kvitton från caféer i korslinjen mellan ensamhet och öppet medvetandetal i mängden människor.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar