Jag har svårt för poesi som är förebildlig. Eller snarare är jag kluven till en poesi som vill mig bara alltför väl.
Det blir så lätt
en idyllisk köksträdgård av det hela och poesins sökande kommer inte vidare.
Samtidigt är
bärandet (som Ada Limóns till svenska översatta diktbok på 20TAL heter) också
ett ärande. Varför skulle man inte kunna hylla och älska den natur man själv så
uppenbart är en del av? Att känna platsens flora och fauna och låta sitt skrivande
bli en nyskapad ört, satt i mystikens tjänst.
Ada Limón var affischnamn
för senaste upplagan av Stockholms poesifestival, den festival som innehåller
så förbluffande lite poesi för övrigt. Jag hade inte möjlighet att vara där, men
jag noterar i de svenskspråkiga dikter som Henrik C Ehnbom har översatt hur Limón
traderar platsernas namn och minnen. Tryggheten i landskapet som hemkomstort bildar
en andra natur och en benägenhet att kämpa för sin rätt.
Det finns en
mystik i markens underjord lika väl som i överjordens himmel.
Under
tiden jag grävde bort jord för att göra plats runt lönnen
upptäckte
jag en massa smultron i full blom.
Jag
lät dem vara hjärtbäret. Rött.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar