till Leonard Cohen, Peter Lindforss, Andreas Björsten
(och Pontonjärsparken)
It's all beginning to not make sense
-brevväxling mellan Cohen och Lindforss
Jag förlägger och tillägnar den här dikten
till Pontonjärsparken.
Hyllar och dyrkar, piedestalplacerar
inspirationskällor på definitiv pallplats
uppe där med Pontonjärsparken.
Där har jag 1) hört Ola Magnell på nytt
2) tagit livsavgörande beslut
3) tillbett sommarvarelser
i Pontonjärsparken.
Rr
Det är
inte den
vid Polishuset
men nära nog
att kasta
andliga stenar till
Parker
kan du alltid tillbe.
De kräver
nästan inga offer.
Det är inga som helst
konstigheter
folk har gjort det förr;
Vergilius
kunde herr D. Alighieri inte precis
ringa upp på 1-800 Hotline.
Cohen, voodoo-rabbinen, Allfadern
kringresande i spirituellt
nonsens, och det gravallvar
som bara Judendom gånger Poesi
plus Rock’n’roll dividerat med
mjuka chansoner från Montreal
subtraherat med Stram Buddhism kan ge.
kvar på scen: enlightened bitterness.
Parker, berg (Mount Baldy, Sinai)
kan du alltid tillbe
de kommer inte kräva mycket
bara den mycket speciella närvaron
som föräldralösa
har i världen.
Peter, som jag heller aldrig kände
du känns som Länken till Något Stort
din livsgärning, den är en biflod
Yarmuk, Jabbok, men utan bifloder
ingen Jordan, inget Döda Havet
och det gnistrar många intressanta
ädelstenar på bottnarna
av dina dikter
jag
vill
Klondyke-
dyka ned i slammet.
komma upp med
Koh-i-noor:er smorda i het, varm lera
baglady-påsar
att gräva fram
finurliga
små stringenta dikter ur.
Och så Björsten,
som jag känner lite
vad det sken om dig på Cohenkvällen
när du steg upp på scen på Bokmaskinen
och vad du fick sluta cirkeln
en ren och skär Mohammed Ali-insats
för glöden, den ska upp på scen
poesin likt stenarna ropa ut
den där glödkärnan av humanism
som strålar genom släktleden.
Jag tillägnar den åt alla er
samt stenarna där barn jag lekt
gömda grönskor på Kungsholmen
kanske främst
Pontonjärsparkens
upphöjdhet på piedestalplats.
Det är lugnt, jag bröstar det, jag axlar
manteln av enlightened bitterness
mumsar små bitar av mullbärsträd
i den förgiftade fabriksgasluften
spinner silke sen, i sakta mak.
When in doubt: tillbe alltid träd.
Ja, parker kan jag med att dyrka.
De kräver nästan inga offer.
Utom allt det du har
ibland.
Felt cute,
might delete later.
Arvida Juni Svenske är poet, journalist och författare.
Hon ör just nu aktuell med diktsamlingarna Benplockerskan
(om feminism och systerskap), Ovinter (om klimatkatastrofen)
och den kommande Skål och gutår (om Bellman, Stockholm, Sverige och världen).
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar