När jag för ett par somrar sedan diagnosticerades med Parkinsons sjukdom trodde jag att allt detta diktskrivande (som Eric Fylkeson skulle ha kallat det) var över, åtminstone den del av det som var hållbart och inspirationsburet.
I flera månader var jag en
tyst poet.
Sen hände det något; jag
började formulera mig poetiskt igen. Rad efter rad kom till mig, inte så att
flödet blev till ett överflöd men några nya formuleringar kom till mig och
fordrade min uppmärksamhet.
Det märkliga var att
detta skedde medan jag låg i en magnetröntgenkamera på Huddinge sjukhus.
I en sådan situation ställs fenomenet med trångboddhet på sin spets. Man ligger i sin egen klaustrofobiska verklighet inuti en knakande och brakande helvetesmaskin. Konstaterandes en brist på dopamin i ena hjärnhalvan.
Du börjar så småningom känna dig
hemtam med situationen. Du kan det här. Var lugn.
Det du formulerar för dig själv handlar om nakenhet i sikt och tal:
mamma och pappa / i
minneslunden / vart tog poeterna vägen / vart tog poeterna vägen
Rösten insisterar.
Det hela befinner sig i ett
osammanhängande, tumultuariskt skede där möjligheten att börja om hänger som en
lockande inlevelsehorisont över tiden.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar