Tiden öppnade extasen för en ny famn
Och månstrålade ner
Där sekunderna
Alltid kommer lite närmare än minuterna
Hans teckenhägn
Stora ord kan inte hålla tillbaka hans bägare
Den måste svepas med hela den kristna lyrikens gotiska
malörtsfröjd
Och tillbakahållna andefärd
Den som kommit från ljuset måste återvända dit
Döden har inget fäste här där den evigt unge lever och
dör
Vad som brinner i dig är en bitter
Bit förspilld mannakraft
Som kan förvandla tiden till ett lidande
ändå – för evigt
Är du där
Det är något med honom, han måste se det
Innan det är över
Han kan inte längre samla sig
Till biets hänryckning under månen
När han drömmer om att känna närheten av kvinnornas
töckendofter
Slutet blir återigen början
När han tänker sig ren och avsvuren nog
Att lämna Världsfurstens palats
De säger att han obstruerar
Att han hela tiden skriver av fel
Men det har jag den största förståelse för
En molnspillra
Förtvinar i hans revben
som kokain
Ska vi tala tyst
om den plågsamt mediokra svenska poesin
allt som kom till
i ett halvsekel efter
Stagnelius korta liv
Denna förbannade stagnation
kom så snabbt efter din bortgång
att ingen hann resa sig och ta in horisonten i hela
dess vidd
för förlägen för att vakna upp och slå till
med alla dina drömmar och blixtar
du var fast hos skönheten
hos dina ottave rime
så läste du situationen rätt
Han skilde ljuset och mörkret åt
men han kunde inte leva kvar
någon längre tid
hans ljusning hängde drömmande över kudden
som någon slags
drog
han kunde aldrig få nog
när andra matade honom
med ett överflöd
av levande vatten
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar