Jag visste inte om Göran Greider hade förmågan att gripa tag i sin romanpratande huvudperson och hålla fast i honom genom alla långtgående, vindlande historier som så småningom byggde upp hans liv, ibland med direkt osympatiska drag.
Från början känns det inte så. Det är snarare som att författaren bara förmår muta in ett smalt näs kring Cornelis I (min egen benämning som läsare och en gång i tiden litteraturvetare på den bullriga, utåtriktade offentliga person som Cornelis också var; beteckningen Cornelis II står för den mer inåtvände och självkritiske).
I början är romanen direkt solipsistisk, det är bara jag, jag, jag; för mig funkar romanens inledande jag-fixering dåligt, speciellt efter att ha läst Klas Gustafsons öppna och detaljrika biografi Ett bluesliv. Men så småningom lossnar det och Cornelis börjar till slut att få levande drag under Greiders författarhänder.
”Nu när man är död”, heter romanen, och man får väl tänka sig att Greider försöker ge Cornelis en bild som drastisk sanningssägare, en folkets röst..
Där lyckas Greider inte riktigt, Cornelis förblir
hemlighetsfull.
Boken följer honom, från barndomen i en liten nederländsk stad, över uppväxten i Ekerö, till den gryende berömmelsen där han bedrev socionomstudier samtidigt som han lanserade sina sånger med deras rungande samhällskritik och snärtiga (övermåttan snärtiga!) gitarrspel. Han får stora framgångar med hits som ”Inatt jag drömde”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Somliga går med trasiga skor” m.m. m.fl.
Under tiden får Cornelis II allt mer att göra då
tillvarons smärtsamma och sårbara sidor som han ibland måste distansera sig
ifrån tar allt större plats.
Alkoholmissbruk, knark, våldsamma kärlekssorger är
bara något av det hårda leverne och den vilsegångna känsla som tar täten i hans
liv. För att inte tala om de jättelika skatteskulder som hänger över honom och
som han länge förgäves försöker lösa. Han tvingas därför leva sitt liv i exil,
i Danmark och Nederländerna, för att kunna få åtminstone några intäkter av sitt
spelande kvar.
Mot slutet av boken (och historien) ger Cornelis upp,
bosätter sig i sitt älskade Stockholm, känner sig äntligen hemma på nytt.
Men nu är döden nära, inte Cornelis, inte ännu. Det är något annat, det är
statsminister Palme som griper in.
Cornelis har nämligen samtalat med Olof Palme några gånger.. Palme ville lösa hans skattesituation. Men så kom döden
i formen av skytten från den 28 februari emellan. Cornelis, som egentligen var
kommunist, kunde inte låta bli att hedra Palme. Så han köpte sitt livs första
kavaj och gick på begravningen. Här lyser Greiders bok med en egen tjuskraft.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar