Med hammarslag

 

Jag kan inte förstå det här på annat sätt än att kulturredaktionerna allihop har tappat bort Peter Lindforss senaste postuma bok ”The Last Poems” (utkom i januari).
Jag vet, man ska helst inte kommentera recensioner (eller uteblivna sådana) av verk där man själv har intresse. Litteraturkritikern måste redan från början av sin verksamhet tillåtas att pröva sina vingar mot bakgrund av allt som finns och formulerats – detta utan risk för repressalier när han/hon driver sin ståndpunkt hårt. Ibland stödjer hen de etablerade, ibland ett slags motetablissemang.
Många kritiker  kommer genom de omvärderingar som ständigt görs hitta nya ingångar till de kanoniska verken, medan andra tvärtom hittar saker i dem som repellerar vid en samtida läsning.
Medan många halvt bortglömda författarskap kan återvinna sin vitalitet genom dessa ständiga omtolkningar finns det andra som av dunkla skäl inte klarar av en sådan inre förnyelse och som går en hård framtid till mötes.
Detta tillhör fördelarna med att ha en fri, oberoende och självständig kritikerkår.
 
Sedan finns det förstås också författare som av något okänt skäl kommit i konflikt med andra kritiker-typer och missat den första restaurangen.
 
(Tycker du det här är ett orimligt dumt sätt att avsluta en ganska lovande essä? Hör av dig i såna fall!)