Åsa Maria Kraft - politisk diktare?

Det är sannerligen inte ”diskbänksrealisterna som skriver den mest hettande politiska dikten just nu”, säger Björn Gunnarsson i artikeln Nya litteraturpolitiska landskap i GP 25/2. Som exempel på vår tids politiska dikt lyfter han fram Åsa Maria Krafts diktsamling ”Bevis”, där ”USA:s krigsförbrytelser i Irak görs till huvudtema.”
Men är det en bra diktsamling? Om detta har Gunnarsson inget att säga, han verkar nöjd med att så att säga inkassera förekomsten av en politisk tematik hos en ”svår” konceptdiktare som Kraft, liksom även med att Katarina Frostenson har Irak-kriget som sidotema i Karkas.
I Aftonbladet-artikeln Ikonerna & de fega kritikerna antyder Pelle Andersson att Åsa Maria Krafts författarskap redan hör till de kanoniserade, att hon redan efter sex diktsamlingar börjat få rangen av ikon som inte får/bör ifrågasättas på samma villkor som andra författare.
Jag vet inte hur det förhåller sig med saken. Min personliga uppfattning av diktsamlingen är som följer:
Inledningsvis måste jag säga att det finns något lockande med diktsamlingens tematik, som dels har att göra med rosor och dels med Irakkriget; Kraft återger inledningsvis ett CNN-telegram som berättar att en centrifug med oklar anknytning till kärnvapenteknologi har upphittats nedgrävd under en rosenbuske utanför Bagdad.
Åsa Maria Kraft nöjer sig inte med att associera utifrån detta i sitt poetiska landskap; hon för in mytologiska figurer som Harpokrates (tystnadens gud), Heliogabalus (romersk kejsare), nutida historiska personer som Grace Kelly och David Kelly med mera med flera i diktsamlingens universum – och låter centrifugera alltihop.
Resultatet blir – ursäkta mig – rätt krystat. För mig känns det som att Åsa Maria Kraft litar så mycket på att rosens traditionella utstrålning av mystik är tillräckligt stark – och att själva Irakkrigets tematik också är så stark – att hon inte behöver binda ihop sina teman på ett mer substantiellt sätt.
Poetiskt faller dikterna isär och plockas ihop igen enligt olika mönster, där ord liksom stavelser byts ut och sätts in på nya platser. Åsa Maria Kraft framstår som mer av en språkmaterialist i dag än när jag tidigare läste henne.
Den sönderstyckade rosens tematik har tidigare använts av bland andra Katarina Frostenson och Ann Jäderlund, visar Staffan Bergsten i en uppsats i ett nummer av Litteraturvetenskaplig tidskrift från 1996 – Kraft tillför till detta tematiken från dagens avlyssningsteknik, som den påhittade rosen Marie Echelon anspelar på.
Ett jobbigt drag hos Åsa Maria Kraft är att hon bygger en hel diktsvit på en tavla av Jan van Eyck som inte finns avbildad i boken. Vad är detta annat än ett onödigt mystifierande drag?
Som helhet; en trots allt läsvärd bok med många irriterande drag, lovar mera språklig spänning än den håller. Några sidor fungerar bra som enskilda dikter där det är möjligt att tänka bort den större, konceptuella helheten. Den avslutande ”teatrala dikten” bränner också till mer än det tidigare materialet och känns rätt stark.
Jag såg Åsa Maria Kraft framträda på ABF Göteborg förra helgen, och hon berättade att för henne spelar det ingen roll om en diktsamling handlar om ”missfall” (som en av hennes tidigare böcker handlade om) eller om Irakkriget – för henne är det helt enkelt material till en bok. En sådan hållning berättar rätt mycket om den (bristande) emotionella laddningen, och den starka cerebrala atmosfären på många av sidorna i Bevis.