Litteraturen och patriarkatet, forts

Ja, nu har jag varit på biblioteket och lånat Ebba Witt-Brattströms "Moa Martinson – Skrift och drift i trettiotalet". Första gången jag läste den var i samband med en tidigare diskussion på Errata; även då ifrågasatte jag kanon, utifrån mina egna idéer, och för att få någon sorts bekräftelse på att jag inte var helt ute och cyklade lånade jag en del böcker av en bekant.

Och en av dessa var alltså Ebba Witt-Brattströms avhandling, där hon i förordet skriver att en förutsättning för hennes arbete har varit "den godmodigt patriarkala, oredovisat värderande och snäva bild av den litterära traditionen" som förmedlats av den litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Hon knyter också an till Erratafavoriten Bloom lite senare i boken:

"Litteraturhistoriens kanonbildning bygger på ett lineärt tänkande som har fader-sontraderingen till modell, vilket Harold Bloom uppmärksammat. Han ställer fram två formler för kanonbildning. Den första lyder: 'Du kan endast läsa om den du är.' Det skulle vi kunna ta som en första förklaring på varför manliga forskare så ofta väljer manliga texter, och varför en litterär tradition anses bestå (till största delen) av manliga författarskap. Kvinnliga författarskap har ingen självklar innebörd för manliga litteraturhistoriker, eftersom de endast undantagsvis anses höra till kanon. En text, menar Bloom, kan endast fås att 'tala' om den placeras in i ett system av texter, samtidiga såväl som äldre. Tradition innebär att vara medveten om påverkan bortom en generation."

Blooms andra formel för kanonbildning är (fortfarande enligt Witt-Brattström eftersom jag inte själv har läst mannen ifråga) "Du är eller blir det du läser" och Witt-Brattström anser att den kan användas systemsprängande, att en "översyn" av hela vårt litterära arv ur en sådan aspekt kan bli en förutsättning för att utveckla en ny litteraturhistoria.

Och jag blev förstås väldigt glad när jag fick syn på detta. Hela avhandlingen ger för övrigt massor av bekräftelser på det jag redan hade anat och funderat på. Den är visserligen publicerad 1988, och jag förstår att det har hänt saker sedan dess, men tjugo år är egentligen ingen lång tid när det gäller att få idéer att sprida sig till fler än de närmast sörjande.