2006-01-08

Litteraturen och patriarkatet, mera forts

Jag travar vidare i de ulliga strumporna, för det här, har jag upptäckt, är ett ämne som verkligen engagerar mig.

När jag var på biblioteket sist lånade jag inte bara Moa Martinsonavhandlingen, utan också de två delar (1 och 2) av Kvinnornas Litteraturhistoria som fanns inne. Och jag kan meddela att det var en stor fröjd att sätta tänderna i den första. Vilken skillnad mot när jag försökte ta mig in i Outsidern! Vilket roligt förord Marie Louise Ramnefalk och Anna Westberg har skrivit! Att läsa det kändes på något sätt som att komma hem, och jag påmindes om att det finns andra, vidare, perspektiv på litteraturen, att det finns platser där det är möjligt att röra sig mera fritt. Deras ton är lekfull och vardaglig, mycket långt ifrån det självhögtidliga och ängsligt auktoritetsberoende som jag tycker mig ha sett så ofta bland debattörerna på Errata. (Det finns tack och lov en hel del undantag där också – ni vet nog själva vilka ni är.) Jag kände mig inbjuden, inte utestängd, och tänkte att "om litteraturen ser ut så här så vill jag gärna vara med".

Ramnefalk och Westberg skriver att kvinnor har behov av anmödrar:

"Vi behöver kvinnliga traditioner att förhålla oss till, välja och vraka i, beundra, förkasta, känna igen oss i. Den vanliga bilden av Författaren duger inte, den är för skäggig, muskulös och plattbröstad. Vi vill kunna spegla oss (jojo!) och se Människan som oss själva. Utan att någon genast ritar mustascher på henne."

Första delen av Kvinnornas Litteraturhistoria innehåller subjektiva (bara det!) essäer om svenska (och en och annan nordisk) författare. Ramnefalk och Westberg förklarar varför de inte låtit manliga skribenter vara med, eller, de förklarar inte, utan skriver helt enkelt så här:

"Egentligen vill vi inte stå till svars och komma med ursäkter. Vi vill hellre sorglöst rycka på axlarna och säga som det var: vi hade lust att göra så här. Ibland vill vi leka själva. Ni får vara med en annan gång."

De menar att de vill visa upp en samling bilder av Författaren, placerad i Norden och i gången tid:

"Hon är mycket olika i sina varianter, har ett rikt konstnärligt och mänskligt register, och hon har fått kämpa och ta i för att bli sig själv. Författaren är slät i hyn och rund om barmen. Hon har kjol."

1981 publicerades detta och, som sagt, det har väl hänt en del sedan dess, men ändå inte så mycket som man skulle vilja hoppas och tro. Det räcker, tycker jag, med att följa diskussionerna på Errata för att bli mer än övertygad om att den manliga dominansen fortfarande är förödande.*

Och när någon debattör dristar sig till att påpeka detta får hon (ja, det händer även att det är en han) genast höra något i stil med "jamen, vadå, sätt igång och kom med något själv i stället!" Som på så många andra håll handlar resonemanget om att allt är upp till kvinnorna; det är vi som ska bete oss som män, som ska klampa in och ta plats, som ska försöka överrösta männen på deras villkor och med deras metoder. Att männen själva skulle kunna ändra sig en smula, rannsaka sig själva, omvärdera sina roller och kanske ta ett litet steg tillbaka – nej, det tycks vara fullkomligt otänkbart.

* Enligt statistiken på Errata så är endast tre (till sex) av de sjutton flitigaste kommentarskribenterna kvinnor. Av i skrivande stund 3750 kommentarer står männen för (3158 till) 3535. (Osäkerheten beror på att Exeget, Pyret och PoMoQueer kan vara endera män eller kvinnor, eller både-och ...)

5 kommentarer :

Anonym sa...

Nu blir det ju lite manligt för statistiken ändå. Jag brukar mest syssla med mitt. Märta Tikkanen, skulle jag skriva, hennes bok om äktenskapet med Henrik Tikkanen är bra. Den tar upp mycket intressant, och är lustfyllt gripande att läsa. Särkilt om man (som jag, givetvis) har läst Henrik T´s självbiografiska böcker innan. Jag tyckte att han var ganska störig i dom, och charmig. Jag minns på ett ungefär det här från Märta: "Jag saknar honom hela tiden, men jag har aldrig önskat honom tillbaka" Hon var mor, älskarinna, arbetande ... och författare, kämpigt. Henrik tecknade, skrev och knullade, och söp.
Jonas Bergh

Helena sa...

Att syssla med sitt är nog bland det bästa man kan göra, Jonas, det tar egentligen alldeles för mycket tid och energi att hålla på med sådant här. Kanske borde man lägga den tiden på sitt eget skrivande i stället och helt enkelt bara fortsätta läsa det man själv känner för.

Jonas Bergh sa...

Jag var inne på Errata efter att ha läst här. Jag visste ju att bloggen fanns, men som du sa, det tar tid att hålla koll på allt. Men Errata behöver jag inte bry mej om, jag är för dum eller smart för det. Svåra ord och svåra resonemang, kvasiresonemang och en dryghet som är häpnadsväckande på sina ställen, tycker jag.
Jag skriver historier från verkligheten på min blogg, lite då och då, det är bra träning och uppmjukning inför romanskrivandet som jag lägger ner mest tid på.Då skriver jag också historier från verkligheten, men något mer komponerade och uthålliga, vill jag tro. Vi är ju alla längdåkare egentligen, måste träna.

Jakob sa...

Jag håller med om att Errata är trist, jag brukade läsa den men har nu slutat helt för att jag inte orkar med all den där akademiska drygheten. Litteraturen förs ner till nån sorts nagelpetarnivå. En knappologisk nivå som jag personligen, och kanske dessutom många kvinnor känner sig främmande för? Fast jag brukar inte vilja generalisera om såna saker, så jag kanske borde avstå här också. Nej, förresten...
När läsande och skrivande blir till en fråga om prestationer (titta, jag har hittat ett tryckfel i senaste översättningen av Don Quijote, det står på sidan 589!) blir det nästan alltid en tråkig diskussion.

Helena sa...

Jag blev ju egentligen väldigt glad när jag upptäckte Errata, just för att de flesta där är så seriösa. Det är roligt med människor som tar litteraturen på allvar – det finns så mycket trams överallt ändå. Men jag kan hålla med om att det där med prestationer är knepigt, det seriösa verkar inte så sällan slå över i att man vill visa sig på styva linan och briljera med hur mycket man kan och har läst.