Litteraturen och patriarkatet, jag får snart börja numrera

Jo, alltså, statistiken i förra inlägget talar ju sitt tydliga språk, men patriarkatet uttrycker också sin makt på mer subtila sätt. Till exempel:

1. Man avfärdar hela debatten med att den bara är ett mode eller en trend: "Jaja, det är ju så inne med feminism just nu och det är klart att en massa kvinnor måste komma och lägga in de där aspekterna på litteraturen också."

2. Man håller fram någon sorts Stig Larssonsk kvalitetstanke som om den var en absolut sanning: "Nej, hörni, det är faktiskt så att det finns stora andar och genier och ... ja, tyvärr, de flesta har råkat vara män."

3. Man stilar hejvilt med snygga citat och referenser, och identifierar på så sätt sin egen person med de lärda herrarna ur historien: "Ja, jag håller med X, jag; han har nämligen sagt att Y vet precis vad han talar om".

I en recension av Niclas Nilssons debutdiktsamling Patriarkat, hos danska Litlive, diskuterar Anna Hallberg manliga roller i den samtida svenska poesin. Hon menar att Nilsson i sin diktsamling kretsar kring en androgyn maskulinitet:

"Ett slags roll som varken under- eller överordnar sig men ändå inte trivialiserar frågan. Och det är då det blir hotande på allvar. Det är som om vi närmar oss en tabugräns. Om vi på allvar skulle kunna ifrågasätta patriarkatet. Skjuta det åt sidan. Både se det och vägra. På samma gång."

Och, ja, den rollen skulle jag gärna se mer av, inte bara i poesin.