2006-01-11

Litteraturen och patriarkatet: Horace om genier

Och inte helt apropå, så svarade allas vår Horace Engdahl så här i tidskriften Kult. #2/04 när han fick frågan "Vad är litterär genialitet?"

”Genialitet är ett svårt begrepp. Hela teorin om geniet är till stora delar bara mytologi, men det som vanligtvis utmärker genier är att de med relativ snabbhet och lätthet gör det som andra bara kan göra genom stora ansträngningar. Därmed blir de också mer produktiva på en högre nivå. Men det finns ingen absolut möjlighet att skilja mellan genier och icke-genier. Och det finns ju författare som går till eftervärlden på ett litet antal verk, och till och med ett litet antal rader. Egentligen tycker jag att det är en pseudofråga.”

Lägg nu för all del märke till att jag använde mig av trick nummer tre, enligt mitt inlägg nedan. Visst är det mycket lättare att hålla med Horace Engdahl än med mig?

10 kommentarer :

Henrik T sa...

Äh! Ok Helena, ok. Men nu börjar du bli tråkig. Du behöver inte vara en skolad littvetare för att få en insikt i vad Mr Blooms menar med begreppet "förtrytelsens skola". Fundera lite på det parat med ditt senaste ältande här. Visst, du har för all del på fötterna för ditt spår, men sammantaget: vilken missriktad energi! Du tycks högintelligent, så jag tycker du kan sluta i kören nu och göra något eget istället. Din läsning av outsidern t.ex. var bra (och uplysande, har själv inte läst den på evigheter). Behåll dina ideologiska/ teoretiska grundinställningar, ge patriarkatet en berättigad pungspark eller två, men snälla, lämna nu det här trista spåret. Jo, det är bara tråkigt, och jag skiter i om patriarkatet talar genom mig när jag säger det. Tillbaka till Errata med dig och sparka på några ballar där. Feminism i (roligare) praktik tack.

Calle sa...

Fortsätt att skriva Helena. Intressanta resonemang och reflektioner! Ser fram emot flera avsnitt i denna serie.
(Och Henrik kan väl låta bli att läsa Helenas inlägg om han tycker att de är så irriterande, eller "kick your own balls"!)

Helena sa...

Tillbaka till Errata?! Nej, aldrig. Det här är mycket roligare. Jag tänker fortsätta ett bra tag till, hoppas jag. Och det där med "förtrytelsens skola" vill jag gärna veta mer om – kan inte du förklara vad det handlar om, Henrik T?V

Henrik T sa...

Jag har inte sagt att jag finner några inlägg här av Helena vare sig irriterande eller provokativa. Om ändå de vore det! Dessutom har jag höga tankar om Helena, så jag har på intet sätt bett henne tystna. Men jag läser bara här det slags konsensustänkande man finner tretton på dussinet av inom den akademiska miljön, våra tidningar etc. Det förundrar mig att man inte inser att man redan har vunnit. "Oppositionskulturen", dvs den outsinliga grinmodell Helena envisas med att fortsätta veva med, ÄR den förhärskande idag. Det är över, den har vunnit. Så kan ni inte göra någonting nytt (eller: göra något alls!) istället för att ständigt fortsätta att skjuta i sank något som inte ens längre ÄR en hegemoni? Genikult... snacka om att putsa upp gamla lik. Idel öppna mål. Det är bara feminism och genusvetenskap som kan komma undan med att recycla samma tankegods om och om igen till leda. För gud nåde den som opponerar sig! Men låt oss skingra röken en smula. Städa bort det ständiga hackandet (det harmsna tonläget som är så tröttande att läsa när man passerat en viss ålder) på allt som förmodas ha en manlig, patriarkal, kolonial etc prägel. Vad blir då kvar? Jag menar: vad nytt, nydanande, intressant? Tja, man fiskar fram någon ur högen av dessa genom århundraden och konspiratoriskt förbisedda författare (toppoäng om det t.ex. är en svart kvinna) och lägger ner all möda i världen på att med sitt ideologiska krimskrams inbilla världen att detta kan mäta sig med Dante, Cervantes, Homeros etc. Om inte egentligen så kanske "egentligen". Eller ""egentligen"". Eller hur som helst, vilken kanon? DEN vill vi inte erkänna, det är en patriarkal konstruktion. Så uppkommer alltså den förvirrade akademiska kultur där (och jag citerar Bloom) "förståelsen av den viktorianska kvinnans underkläder har fått ersätta förståelsen av Charles Dickens och Robert Browning". Men för all del, fortsätt lägg ner kraft och tid på idéer om publicistisk könskvotering, ironiska läsningar av de s.k. "klassikerna" (läsningar som nio gånger av tio missar eftersom "klassiker" är större än tendentiösa och ideologiska poänger) och varför vad som helst som skrivs av en kvinna (invandrare, svart homosexuell, you name it) och är en kvinnoskildring (förortsroman etc) per automatik måste angå oss mycket mer än innehållet i en pjäs av Shakespeare.

Helena sa...

Aha, ok, jag fattar, men tycker ändå att det är något mystiskt här. Bara för att det råkar vara lite inne att komma dragandes med någon bok av en kvinna eller "invandrare, svart homosexuell, you name it" på en kultursida så betyder inte det att "oppositionskulturen" har vunnit, som du påstår. Jag tycker att kanondebatten på Errata var ett tydligt tecken på det. Om jag hade tillhört vinnarsidan där skulle jag nog ha känt av det. Faktum är att jag blev ganska förvånad över det genuina ointresse för det kvinnliga perspektivet på litteraturen som somliga debattörer där visade upp. Hade mina tankar tillhört allmängodset och varit så spridda och accepterade som du vill göra gällande, så tror jag att jag hade mött en helt annan reaktion.

Nej, ditt resonemang känns som ännu ett trick från den verkliga maktens sida – du blandar bort korten på ett ganska fiffigt sätt. Du påstår att den traditionella synen på litteraturen är passé och förbisedd och skjuten i sank, men så är det ju inte. Alla vet, även om vissa inte vill erkänna det, att vissa böcker och författare anses finare och har högre status än andra, och att det fortfarande är klassikerna som smäller högst.

Henrik T sa...

Ja du Helena, den här debatten kan pågå länge. Dessvärre kommer vi nog bara till ett totalt dödläge efter att ha upprepat, fast betydligt sämre, vad hundratals redan har sagt i frågan. Men ändå, eftersom vi båda läser och älskar litteratur, så är det naturligtvis en fråga som engagerar oss. Jag minns inte exakt vad du fick för reaktioner på Errata, men jag tror du förväxlar ett ointresse för dina åsikter med ett ointresse för just denna debattfålla (fälla). Därmed orsaken till att du t.ex. fick "pseudodebatt" slängt i fejan av Elensky. Misstänker jag. Det kvinnliga perspektivet på litteraturen är såklart mycket intressant, MEN det behövs en viss upprensning bland leden anser jag. Det känns som om man idag kan komma undan med vad som helst under flaggan "genusperspektiv" eller "feminism". Det är djupt olyckligt att dessa ord hos vissa automatiskt associeras med floskelhärdar och mediokert trams. Det krävs en viss självsanering (och brytning från kören!) om det ska komma fram feministiska litteraturvetenskapliga avhandlingar med verklig bäring. Det är för lätt att bara skjuta skulden på "patriarkatet" att strunt uppfattas som strunt och inte blir läst eller ens noteras. Ser du fällan? Varför de viktigaste och intressantaste uttrycken för kvinnligt perpektiv på litteraturen inte kommer i tryck? Alltså: befria er från "förtrytelsens skola" och säg och gör något intressant. Det saknas knappast kvinnliga förebilder här! Och ta klassikerna på allvar, inte som enbart klassmarkörer.

Jag tror minsann att jag har löpt varvet runt beträffande min åsikt i frågan.

Helena sa...

Eftersom jag inte tycker att den här debatten är det minsta uttjatad så fortsätter jag gärna i alla fall. Jag har som sagt inte läst litteratur på universitetet, jag har inte diskuterat det här på något annat håll än på Errata, och jag skulle gärna vilja ha svar på några frågor nu när jag äntligen får vettiga svar från motståndarhåll.

Till exempel:

1. Var görs det ironiska läsningar av klassikerna? Kan du ge något exempel?

2. Vem eller vilka säger att "vad som helst som skrivs av en kvinna (invandrare, svart
homosexuell, you name it) och är en kvinnoskildring (förortsroman etc) per automatik måste angå oss mycket mer än innehållet i en pjäs av Shakespeare"? Kan du ge något exempel på en kvinnoskildring eller förortsroman som har förts fram i offentligheten på det sättet?

3. Jag skulle också gärna vilja ha något konkret exempel på en "konspiratoriskt förbisedd författare" som fiskats fram ur historiens djup och jämställts med Dante, Cervantes och Homeros.

4. Du skriver att det kvinnliga perspektivet på litteraturen är mycket intressant, men att det behövs en viss upprensning bland leden. Vad är det som ska rensas bort, rent konkret? Vem eller vilka är det du stör dig så på? Vad, mer exakt, är det man har "kommit undan med" under flaggan "genusperspektiv" och "feminism"?

Och observera nu att jag frågar det här för att jag verkligen vill veta, jag är inte intresserad av att försöka sätta dit dig med några kuggfrågor eller så. Jag tycker du har en hel del poänger, och du verkar ju ha diskuterat det här mycket mer än jag..

Henrik T sa...

Bra och relevanta frågor Helena, du får mig att svettas lite. Utmärkt. Jag har, som du märker, en viss förkärlek till att uttrycka mig en smula vasst och drastiskt, på gränsen till det dumdristiga. Jag får stå mitt kast. Nå, jag har aldrig läst en poäng litt. vet. och kan heller inte påstå att jag för egen del har diskuterat kanonfrågan vare sig särskilt ingående eller ofta i några sammanhang. Andra har gjort jobbet och jag har följt med lite grann på avstånd helt enkelt. Bloom förstås, och till exempelvis Res Publicas Kanon- nummer som kom ut ungefär samma år som Blooms "Den västerländska kanon" översattes till svenska. Somt i debatten har väl tagit intryck på mig och stannat, annat har fallit ifrån av glömska eller ointresse. Man kan alltid läsa på mer, jag kan knappast påstå att jag har full överblick över dagens litterära dagskritik och litteraturvetenskapens avhandlingsämnen/ artiklar (fast OM det är så att “förtrytelsens skolan” numer, som du själv påstår, är i minoritet, värmer nyheten mitt hjärta. Fast fan tro't).

1. Med ironisk läsning av klassikerna (ironisk är nog fel ord i sammanhanget, men ok...) menar jag lättköpta och gränsande till det triviala “feministiska” läsningar av passager där man i första hand tar fasta på manliga maktstrukturer (“fallocentrism” är ett exempel på en populär benämning) och placerar den i huvudsak manlige, vite författaren in i en slags läger för snubbar som passerat bäst- före- datum. I bästa fall. Den som är ute efter att misstänkliggöra och rasera kanon hittar precis det han/ hon letar efter. Vad man i praktiken säger är ungefär: “Se så gammalmodigt han skriver, och så kvinnoförtigande han är!”, “Skulle detta vara en klassiker för vårt moderna jämlikhetssträvande samhälle!? Detta går patrirkatets ärenden och spär på bla bla bla”. Andrea Dworkins skräckfascinerande verk “Intercourse” dyker upp i minnet, även om hennes läsningar inte explicit här tar upp något verk ur kanon, liksom påståenden som jag tycker mig filtrera genom Witt- Brattström och andra feminister med sitt fransk teori- infekterade tråkspråk. (Jag inser att du inte fått ett adekvat svar här och ber därför att få återkomma. Jag ska ta mig en tripp till biblioteket i veckan och checka ut lite litteraturvetenskap jag vanligtvis undviker.)

2. Det var jag som sa det. En kritiker eller litt. vetare som i klartext fört fram att exempelvis “Ett öga rött” har mer och säga om det mänskliga än Hamlet har jag naturligtvis inte sett skymten av. Än. Men eftersom, som jag ser det, den litterära kanon mer och mer försvinner ur människors medvetande hamnar verken i praktiken på avbytarbänken. Där 95% av dagens uppmärksammade debutanter borde hålla till. Det skrivs alldeles för lite om de litterära klassikerna här (Se t.ex. Arne Melbergs senaste kritik mot litt. Vetenskapen i Sverige) och den diskuteras överhuvudtaget inte. Kanons status har i praktiken eroderats. Sen kanske det inte ser ut så på Errata möjligtvis, men där finns det måhända ett litet överskott på typer som jag (vilken heller kanske inte är helt bra om det börjar likna ryggdunkarklubb, manlig sådan).

3. Du missförstod vad jag var ute efter. Det handlar naturligtvis mer om vad man väljer att fokuserar sig på. Om kanontraditionen inte finns, behöver man inte betrakta de verk som där ingår som en utmaning. Man kan lugnt koncentrera sig på det mindre och provinsiella utan att behöva komma till ett enda ställe i sitt arbete där det blir relevant att jämföra något med t.ex. Hamletgestalten hos Shakespeare. Och komma med värderingar om det. Och visst, jag säger såklart inte att dessa “mindre” arbeten saknar värde. Jag säger bara att svensk forskning borde kunna bidra med intressanta läsningar av de s.k. giganterna i betydligt högre grad. Känna och anta utmaningen från dem. Här är avhandlingstitlar från litt. Vetenskapen 1993- 2005: http://www.littvet.su.se/littvet/avhandl.html Utan att ha läst annat än titlarna tycker jag ändå att det ser magert ut med kanons närvaro, med ett par undantag. Eller har det skrivits så mycket om Goethe, Dante, Cervantes, Shakespeare etc i Sverige redan att man anser dessa författarämnen uttömda? Jag tror för egen del inte att man vågar att anta kanons utmaning, det kräver en klassisk bildningsnivå som idag tycks utdöd.

4. Rent konkret bör man göra upp med slarvigt slentrianmässigt språkbruk och attityder. Tycker jag. Psykoanalys och fransk teoribildning har inte direkt gjort under för kvinnliga/ feministiska läsningar. Ge upp självgenererande gnäll som gör litteraturvetenskap/ kritik mer till något närmast parasiterande med sin förtrytelseideologi. Ge mig en kvinnlig variant av Auerbachs Mimesis! Någon som bryter sig loss och tar de kanoniska verken på fullt allvar. Jag tycker t.ex. om Paglia, Angela Carter och Sontag. Eller varför inte Blooms egen läsning av Ibsens Hedda Gabler? Varför inte inspireras av dem än att göra ännu en snårig och förvirrad kökkenmödding bryggt av Kristeva, Irigaray, Butler och allt vad de heter? Verka smart verkar tyvärr vara viktigare än att med anspråk verkligen försöka göra något mer utöver någon slags medioker normalforskning. (Du ville ha precisering här; jag ber åter att få återkomma med åskådliga exempel efter lite mer läsande.)

Ok, så det är fortfarande mycket “man” här ovan och en del generaliseranden. Som en mer matig representant för “andra sidan” fyller jag inte ut kostymen. Jag besitter knappast inte en Elenskys, Munkhammars eller Exegets bildningsnivå. Uppskattar dock replikväxlingen, jag ska försöka göra mitt bästa att försvara kanon på det sätt jag tycker att den bör försvaras.

Helena sa...

Hm, ja, vi verkar inte bara ha olika åsiker, utan också olika syn på den här saken, du och jag. Jag tror fortfarande att det finns någon sorts idé om status i den litterära världen som bygger på att vissa böcker är finare än andra (sedan finns det böcker som är inne och ute och också, men det är en annan sak) och att det då fortfarande är klassikerna som gäller och att man ska ha läst så många som möjligt av dem.

Men du menar alltså att kanonförespråkarna på Errata är ett litet gäng nördar som ingen egentligen bryr sig om? Att ni är en missförstådd grupp som kämpar i motvind? Och att er stöddiga attityd då egentligen bara skulle bero på ... ja, vad beror den egentligen på?

Du skriver också att du kanske inte är en tillräckligt "matig representant för 'andra sidan'", att du "knappast besitter en Elenskys, Munkhammars eller Exegets bildningsnivå". Och det är ju lite intressant. Allt sådant där handlar väl också om status och finhet och jag tänker precis på samma sätt. Hur mycket måste jag ha läst ur kanon för att över huvud taget anses som värdig att uttala mig i den här debatten? Räcker det med en, tre, fem eller tio böcker, eller måste jag ha läst allihop? Spelar det någon roll att jag har läst en massa annat, eller räknas inte det på samma sätt?

Helena sa...

Ola! Jag vill också vara admin - det är så trist att inte kunna ändra i kommentarerna när man skriver fel.