Eh, jo, jag begriper förstås att det är ett ganska smalt område jag irrar runt på här; det är många som läser böcker i Sverige, men det är rättså få som intresserar sig för ämnet litteratur som sådant. Om man har hängt på Errata i över ett år är det lätt att inbilla sig att den litteraturintresserade ankdammen i Sverige är större än vad den är och om man skriver själv så vill man gärna dyka ner i de frågor och problem som uppstår under arbetets gång. Men, som sagt, det är säkerligen bara ett fåtal som verkligen bryr sig om kanon och klassiker och Bloom och Faust, och det är just någonting där som förbryllar mig.
I en diskussion i anslutning till ett tidigare inlägg här på bloggen fick jag höra att det där med kanon är överspelat redan och det är ungefär också vad Bloom menar, att "det som förr kallades 'den lärda världen' är på väg att givas det vilda i våld". Och det är någonting där som inte stämmer, men fan vet om jag kan sätta fingret på vad det är. Jag kan tills vidare bara konstatera att det är oerhört märkligt att "en av vår tids mest inflytelserika litteraturforskare" (enligt baksidestexten) skriver en sex hundra sidor tjock bok (som dessutom översätts till det lilla språket svenska) om någonting som ingen längre bryr sig om.
Men kanske beror det på vilket perspektiv man har, om man befinner sig i ankdammen eller utanför den. Och Bloom har säkerligen ett mycket stort inflytande på alla ankorna, men de är fullt upptagna med att känna sig hotade av "det vilda" utanför. De känner sig som en liten, missförstådd grupp och är tvungna att hålla varandra om ryggen så hårt de bara kan. Typ: "Här simmar vi och har läst en massa fina böcker – varför är det ingen som beundrar oss för det?" Och det kan man ju faktiskt undra. Det är helt okej att det finns en sportelit, men en litteraturelit bara retar folk, har jag för mig att Kristina Lugn har sagt.
Det som förvånar mig, dock, och det som har gjort mig besviken, är att somliga i ankdammen liksom vill göra den mindre. Att det finns vissa ankor som bara vill plaska runt i sin egen lilla grupp. Om det till exempel kommer några honor och tjattrar lite om patriarkatet, då tycker vissa hanar att det inte ens är värt att säga kvack..
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
7 kommentarer :
Hej Helena!
Det är den samlade rösten för det kanonkramande patriarkatet som talar. Ingen annan ville vara det, så här är jag! Med mitt "rör inte min kanongubbe"-märke på kavajen.
Jag har faktiskt försökt formulera kommentarer till dina tre senaste inlägg. Men någonstans mittuppe i dem har luften liksom bara pyst ur mig. Jag frågar mig vad det hela tjänar till. Faktum är att jag inte ens har en riktig pejl på vad det handlar om längre? Om det låter som en patriarkal manöver ber jag om ursäkt. Det kanske var en struktur som kom över mig. Där i ankdammen... (och inte skymten av en ankbroder så långt ögat kan skåda).
Men det vore gött om man fick lite uppskattning för att man gillar seriösare litteratur! Senast fick jag definitivt tummen ner i ett krogsällskap för att jag inte tycker att Harry Potter är värd att läsa. För egen del alltså. Ens som nöjesläsning. Bloom är med mig även i den här frågan lustigt nog. Det är inte comme il faux att säga att man drabbas av svår irritation av böcker som alla förmodas åtminstone smågilla och ha en åsikt om. Om inte annat för att "det är fascinerande hur författaren/-innan lyckas fånga en så stor publik". Att då påstå att man inte ger ett "flying fuck" över detta faktum tycks lika passande som att säga att man tillhör ett pedofilnätverk. Att sedan få höra att man p.g.a detta är elitisk och snobbig, trots att man spenderat en stor del av sin yrkestid med att torka folk i röven, är rent ut sagt komiskt.
Slutligen: hade kanongubbarna varit kvinnor som skrivit om kvinnoöden skulle min bästalista toppats av Fantomen och Hornblower. För det skulle ju vara det finaste litteraturen frambringat isåfall. För det går ju inte att förstå sig på kvinnor, det vet väl varenda männska!
Hej Henrik! Det var roligt att du dök upp igen. Jag brinner verkligen av längtan efter att diskutera sådant här, men tråkigt nog har jag inte hittat så många andra som känner likadant. Och ännu tråkigare är det att så många män inte ens vill erkänna problemet, det är bland annat det som alltihopa handlar om, för mig.
Men okej, vi kan väl prata lite om elitism då i stället. För det där har jag också funderat över. Varför man inte bemöts med respekt för att man har läst en massa böcker och verkligen fördjupat sig i dem. Tror du inte att det beror på rädsla? På att folk inte fattar? På att ämnet litteratur som sådant är någonting som de flesta inte tänker på?
Det här är ju ingenting som jag har lidit av; jag har läst alldeles för få klassiker för att kunna snobba med dem. Jag känner mig som om jag befinner mig mittemellan alla überseriösa Erratafilosofer och dina Harry Potter-kombattanter och för det mesta trivs jag rätt bra där jag är. Om inte annat kan jag alltid luta över åt ena eller andra hållet beroende på vem jag pratar med. Det är (var!) oerhört frestande att börja fjanta sig på Errata och pratar jag med Harry Potter-förespråkarna blir det gärna en harang om Gud och Mammon etc.£
En intressant intervju med Bloom (betitlad "frukost med brontosaurus"):
http://www.eurozine.com/articles/2005-10-07-bloom-en.html
Beträffande "problemet" med kanon kan man fråga sig så här: om kanon istället bara bestod av Dickinson, Austen, Brontë, Woolf, Sapfo etc, utan en göbbe i sikte, skulle någonting bli bättre då? Av vad vi tar till oss i littaturen, vad vi betraktar som visdom och lär oss känna? Skulle dessa gamla namn, som kanske möjligtvis läses av fler kvinnor än t.ex. Faulkner, få så stora återverkningar på den västerländska litterära produktionen att kvinnor, som män fram till idag, skulle dominera scenen? Jag är tveksam. Det är inte kanonskrivningen i sig som ställer till det för kvinnor, jag tror inte ens det är en pytteliten del av problemet. Problemet är uppenbarligen att kvinnor i stort genom historien utestängts från hela den intellektuella och skrivande kulturen. P.g.a. detta har vi den litteraturhistoria vi har. Klart att det är olyckligt, särskilt om man betänker vad vi antagligen har gått miste om. Men att gå från detta till att se kanonskrivningen som en patriarkal konstruktion tror jag är lika felaktigt som en farlig förenkling. Skulle pöeten Goethe eller little shakin' Shakespeare hållt truten i en tyst och solidarisk akt för sina medsystrar? Vad är det hos dem som inte skulle intressera en kvinnlig läsare lika mycket som en manlig? Ja menar, finns det inte eviga mänskliga värden längre eller är allt bara kön nuförtiden!? De "manliga" attributen hos de män som skildras i klassikerna är lika knepiga för en manlig nutida läsare som en kvinnlig. Tiden har gjort verken perfekta för vår jämlikhetsivrande tidsperiod m.a.o!!
Fick jag till det nu? Nä, trodde väl inte det...
Jag vågar inte spekulera i varför jag alltid blir en partydödare när det pratas böcker. Det enda jag vet är att tillmäten typ "Goebbels!", "vad bra du är då", "pretto!" ligger nära till hands hos mina åhörare när jag öppnar käften (jojo, låter som omvänd självförhävdelse, jag vet..). En ankpöl är såklart mer lockande än ett läsande liv i total avskildhet. Du är så nedlåtande mot den marginella gruppen flanar som skriver på ställen som Errata Helena! Vad blir det härnäst, petitioner mot utbyte av hockeybilder på skolgårdarna?
Rättelse: "Än DE t.ex. läser en författare som Faulkner"
... vad jag nu ursprungligen menade med det..
Nej, jag tror ingenting skulle bli bättre om kanon bara bestod av de kvinnliga författare du räknade upp. De är ju redan en del av den struktur jag ifrågasätter. Det handlar inte bara om kvinnor kontra män i mina resonemang, det handlar om att en viss sorts litteratur anses som bra och värd att kanoniseras. Och att det är männen som har bestämt vilken det är.
Jag tror till exempel att litteraturen i sig – vad gäller innehåll, genrer, perspektiv etc – skulle ha sett annorlunda ut om kvinnor inte hade utestängts från den. Med fler kvinnor inblandade skulle vi alltså ha haft en annorlunda syn på vad som är bra litteratur.
Men du menar alltså att trots att vi har levt i ett patriarkat i flera tusen år så står litteraturen helt fri? Att patriarkatet har påverkat alla andra instanser i samhället, men inte konsten? Du får gärna förklara hur det kan ha gått till i så fall.
Vad gäller Errata så tycker jag att det är "den marginella gruppen flanar" som har varit nedlåtande mot mig. Jag tyckte faktiskt att de där diskussionerna var väldigt kul från början, att det var skojigt att så pass många seriöst litteraturintresserade människor samlades på ett ställe och bråkade och citerade och kom med synpunkter från olika håll. Och även om det inte verkar så, så har jag respekt för dem som har läst mer än jag och kan mer om litteratur. Jag blev glad av att träffa på så många sådana, och mer än att försöka övertyga någon om att just jag hade rätt så hoppades jag på att lära mig något genom de där diskussionerna.
Jag vet inte, ibland tänker jag att alla vi som ändå på allvar bryr oss om litteratur borde hålla ihop och på något sätt vara solidariska med varandra, men att starta bråk i ankdammen är väl också ett sätt att visa att den är betydelsefull?
Tack för Bloomlänken – jag ska läsa så fort jag kan.
Jag ifrågasätter inte att litteraturen hade allt att vinna och inget att förlora på om fler kvinnor hade fått möjligheten att skriva och tänka. Vad jag däremot har lite svårare att fatta är lusten till detta avståndstagande till litteratur som ju är vårt gemensamma kulturarv! Patriarkal prägel... Varför, varför, varför? jag tror liksom inte allt är en enda stor ideologisk utbasunering hur bra män är och att kvinnor gör bäst i att stå hemma vid spisen. Det verkar otroligt onödigt att säga stopp och belägg för verk som inte ens säger flaska beträffande kvinnlig underordning etc. Men det är just detta feministisk litteraturkritik älskar, finna smågrejer, subtiliteter, och förklara hur representativt dessa är för det kvinnouteslutande patriarkatet! Så otroligt trist och blodlöst! Vilka ideologiska dumheter! Jag upprepar vad jag redan sagt: på vilket sätt skulle kvinnor idag hämmas, hindras etc av en traditionell kanonskrivning a la Bloom? Den är som sagt klart ur spel (vi var inte överens här, jag vet), men om den inte vore det? Jag menar, om kvinnor faktiskt läser verken, reflekterar över dem (skiter i de målade idolporträtten från 1800- talet etc) och förbiser det faktum att det råkar vara just män som hållit i pennan? Min tro är att verk som dessa skärper, män som kvinnors, förmåga till kritik och kreativitet etc. Men nähä, nu ska det vara år 0, vi vet bättre och mossiga gamla kanonskrivningar ska väck... Igh! Just det: igh! Du gör klokt i att rygga tillbaka för mitt igh!
"Feber" som du nämner ovan verkar intressant. Jag hörde att en pisstake på Strindbergs "Giftas II" från samma förlag var på gång. Där ser man hur kul det kan (kanske) bli när man förhåller sig till de gamla goa gubbklassikerna!
Men Henrik, jag tycker du förväxlar avståndstagande och ifrågasättande, i varje fall när det gäller vad jag ägnar mig åt här. Jag gillar Shakespeare, jag gillade Ulysses, jag håller på och läser Faust och är helt uppslukad av den. Jag vill verkligen inte säga stopp och belägg för något enskilt verk och jag kräver absolut inte att varenda bok ska vara anpassad efter någon sorts feministisk agenda.
Jag tror, precis som du, att både kvinnor och män kan ha glädje av de gamla kanonklassikerna; du och jag är ju exempel på det. Men jag tror, till skillnad från dig, att de behöver ifrågasättas. Jag tror till och med att kanon kan må lite bra av det. Herregud, hur många författare har inte grämt sig över traditionen, Bloom ger massor av exempel på gubbar som har försökt ignorera eller komma runt eller ge sig på sina föregångare. Det är bara det att nu kommer ett ganska stort gäng kvinnor och gör detsamma och jag kan ju tycka att det är lite konstigt att Bloom inte kan se det som lika positivt för utvecklingen ...
Du frågar: "På vilket sätt skulle kvinnor i dag hämmas, hindras etc av en traditionell kanonskrivning à la Bloom?" Och jag tycker att jag har försökt förklara det i de här blogginläggen, jag har gett massor av exempel på hur kanonskrivningen har ställt till problem för mig. Du svarade lite skämtsamt tidigare att du hellre skulle ha läst Fantomen och Hornblower om kanongubbarna varit kvinnor, men försök på allvar att sätta dig in i hur det skulle ha känts.
Eller, det kanske är att begära det omöjliga, förresten. Att mannen är norm är så inarbetat, så ett med vårt sätt att tänka, att det kanske inte ens går att föreställa sig något sådant. Hade Hamlet varit prinsessa hade så mycket varit tvunget att förändras i dramat att det aldrig skulle ha kunnat bli vad det är. Och bara det tycker jag är värt några timmars grubbel, men det kanske bara är "subtiliteter" och "smågrejer" och "ideologiska dumheter" för dig?
Skicka en kommentar