Litteraturen och patriarkatet: Berättelser från "dom"

Nu kallar "dom" mig postmodernist också, är "dom" inte löjliga? Jag som bara, sunt och försiktigt, tänkte lite högt. Dessutom är "dom" satanister på fritiden. Men jag måste ändå säga att jag är glad för att jag har "dom" att tampas med – att lära känna sina fiender är intressant och lärorikt och man kan till och med börja gilla "dom". Och så fick jag en fin inledning på det här blogginlägget också. Tack, tack, snälla ni.

Men, alltså, apropå stora berättelser igen, så kan jag för att förklara mig lite närmare utgå från den här essän av Peter Englund, där han skriver att en berättelse ska ses som ett sätt att skapa mening:

"Det är nog det viktigaste skälet till varför det är omöjligt att finna berättelselösa kulturer, eller varför berättandet är så viktigt för oss även i vardagen."

Och det där med mening gillar jag, det går jag gärna med på (och där är jag väl ändå inte postmodernist, hoppas jag), men fortsättningen blir knepig, för där utgår Englund från att berättelserna ser ut som de gör för att verkligheten ser ut som den gör. En Stor Berättelse vill föra in världen och samhället i ett förklarat helt, skriver han, med början, mitt och slut:

"Att vi så dras till berättelsen har nog inte enbart att göra med att den är en så kraftfull skapare av mening, utan också för att vi i vår fysiska existens, var och en av oss, faktiskt beskriver en sådan där aristoteliskt definierad berättelse i det att vi föds, lever och dör. Och visst kan den omgivande världen ta berättelseskepnad. Vad gäller dramatiska händelser som exempelvis krig, revolutioner och stora epidemier vi kan i regel med stor exakthet säga när de börjar och beskriva deras förlopp fram till slutet. Och hur kan vi frånkänna verkligheten berättelsens form, när vi vet att även vårt solsystem beskriver sin fasta ban från födelse till förintelse, och att detta i sin tur är del av den största berättelsen av dem alla, nämligen universum, stiget ur den Stora Smällens prolog, på väg mot den peripeti då utvidgningen upphör och alltet i tredje akten kollapsar tillbaka in i det intet varur det en gång sprungit?"

Jag kan bara inte tycka att det är så självklart, det där linjära sättet att se på verkligheten och våra liv. Vi föds, lever och dör, visst, men innan och efter då? Fosterlivet, spermierna, ägget, de båda människor som gav upphov till en tredjes existens? Vi föds inte psykiskt samtidigt som vi föds fysiskt, heller, utan en människas identitet blir till genom en annorlunda, komplicerad, ständigt pågående process. Och när vi dör kan vi inte vara säkra på vad som händer, det är i alla fall rätt många som tror att vi går vidare på något sätt. Hur som helst så sker det något med kroppen, den upplöses och uppgår i ett kretslopp vare sig den begravs eller bränns eller försvinner i naturen någonstans.

Inte heller tror jag att man så exakt kan säga när ett krig börjar och slutar. Det finns väl alltid en historia före och efter där också? Jag tänker mig att händelser hakar i varandra i långa kedjor och att orsakerna och verkningarna grenar ut sig åt massor av olika håll. Detsamma skulle kunna gälla vårt solsystem och universum, inbillar jag mig. Vet astronomerna att det inte fanns någonting före Big Bang? Och när allt har dragit ihop sig, kan det då inte smälla igen? Skulle man inte lika gärna kunna tänka sig universums rörelser som till exempel en andning, en serie smällar och hopdraganden som följer på varandra?

Ja, jag vet inte, men så länge ingen lyckas övertyga mig om motsatsen, så tänker jag fortsätta envisas med att det normala sättet att berätta, vårt sätt att se på världen, är en vedertagen och för sjutton miljoner gubbar patriarkal konstruktion. Det kanske är en mycket bra konstruktion, för all del, vi tycks ju gilla den, de flesta av oss; jag kan inte heller säga att jag är emot den helt. Men den blir lik förbaskat en förenkling, en avgränsning, en begränsning, och någonting går förlorat i skarvarna. …