2006-03-29

Litteraturen och patriarkatet: All the Witchcraft that we need

Ja, Henrik T, jag är faktiskt lycklig över att jag tog mig an den gode Bloom till sist, för nu har han fått mig att läsa Emily Dickinson också. Hon är väldigt inspirerande i all sin mystiska enkelhet.

To my quick ear the Leaves – conferred –
The Bushes – they were Bells –
I could not find a Privacy
From Nature's sentinels –

In Cave if I presumed to hide
The Walls – begun to tell –
Creation seemed a mighty Crack –
To make me visible –

I Lennart Nybergs översättning låter det så här:

Jag hörde löven – överlägga –
och buskarna – slå larm –
jag kunde inte undfly
naturens långa arm –

Om jag gömt mig i en grotta
skulle väggarna – sagt sitt –
hela världen var en spricka –
och jag var i dess mitt –

I den bok jag hittade (Emily Dickinson, Dikter, i urval och översättning av Lennart Nyberg och med inledning av Staffan Bergsten) står det att Emily Dickinson alltid gick klädd i vitt, att hon bodde på samma plats, i samma hus, i hela sitt liv och att hon var excentrisk på gränsen till det bisarra. Hon beundrade sin pappa men gjorde aldrig uppror mot honom utan förblev en flicka ända till sin död vid 55 års ålder.

"Genom att passivt böja sig för den patriarkaliska auktoriteten vann hon tid och ro till det som var viktigast för henne: att lyssna till sitt eget inre och skriva dikter om det hon där hörde" skriver Bergsten i förordet.

Och det här tycker jag återknyter till det som Gabriella Håkansson sa i sista BLM-numret, för man kan ju se det som att Emily Dickinson ägnar sig åt ett slags stillsamt inre uppror, att hon lyckas skapa sig en fristad, en egen plats som ingen annan kan komma åt. Hon vänder sig alltså mot insidan, baksidan av det "verkliga livet", och hon gör alldeles rätt i det, tycker jag. För det är inte säkert att det är det "verkliga livet" som är verkligast, i alla fall inte för dem som står utanför.

Hur som helst: om det nu finns något som kan kallas kvinnligt skrivande så är det den här aspekten av det som intresserar mig mest. I min bibel Anarkafeminism finns ett kapitel om situationismen som också beskriver det här, fast från ett annat håll:

"Situationismens värde för en anarkistisk feministisk analys ligger i att den förenar socialistisk medvetenhet om det primära i det kapitalistiska förtrycket med ett anarkistiskt poängterande av det nödvändiga i att omvandla hela vardagslivet såväl som samhällslivet."

Det handlar alltså om att börja med sig själv, med det som ligger närmast: vi måste på egen hand omvandla våra levnadsförhållanden, ingen annan kan göra det åt oss. Situationisterna karaktäriserar vår kultur som ett skådespel och skådespelet behandlar oss alla som passiva åskådare till vad som sagts oss är vårt liv. Kulturen-som-skådespel omfattar allt: vi föds in i det, socialiseras av det, går i dess skola, arbetar i det, kopplar av och relaterar till andra människor där. Till och med när vi revolterar emot det är revolten bestämd av skådespelet, i värsta fall. Så vad vi måste göra är att försöka se igenom skådespelet, avbryta föreställningen, hitta andra sätt att göra saker och ting. Situationisterna talar om att återta vardagslivet och det är det jag inbillar mig att kvinnligt skrivande kan handla om, att vi kan syssla med någon sorts närmast underjordisk verksamhet där vi ritar upp kartorna helt på egen hand. Och, obs, det här utesluter inte männen, ni är så klart hjärtligt välkomna att avbryta föreställningen, ni med.

Så: åt helsicke med stora berättelser, allmängiltiga historier, brett upplagda samtidsskildringar och allt vad det heter. Jag tänker i alla fall fortsätta lyssna till mitt eget inre, precis om Emily Dickinson.

Witchcraft was hung, in History,
But History and I
FInd all the Witchcraft that we need
Around us, every Day –

6 kommentarer :

Henrik T sa...

Situationisterna och Emily Dickinson!? Oväntad liaison, men varför inte... Fast Dickinsons "inre uppror" låter i mina öron mer befryndat med Ernst Jüngers anark- begrepp (som det t.ex. beskrivs i "Eumeswil") än situationisternas idéer som i långt högre grad förespråkar brottet, revolutionen och den plötsliga situationens möjligheter att bryta med det förhärskande skådespelet.

Det gamla postmodernistiska misstänkliggörandet och förkastandet av de "stora berättelserna" känns lite mossigt nuförtiden tycker jag. Åter: varför så programmatiskt förkastande? För det rimmar ju inte automatiskt med situationisternas idéer: allt, inte minst (utan kanske främst) de stora berättelserna, kan stå till tjänst för att förskjuta våra invanda föreställningar och vardagslivets försanthållanden. Detournement (http://www.bopsecrets.org/SI/detourn.htm), plagiering etc. Inte för att jag tror att stategin i sig har några större utsikter att "avbryta föreställningen" (tuff nöt det där skådespelet), men iallafall...

Morelli sa...

"ett slags stillsamt inre uppror"
mkt bra!! fast jag klarar inte av att läsa henne på engelska...
DET kommer tyvärr inte till mig...det gör det däremot med William Blake..som liknar Emily lite i språk(svårighet)
/jenny

Morelli sa...

fast helena, så här dagen efter när jag läser din text igen så kan jag inte låta bli att tänka på att det krävs ett slags storhetsvansinne ändå..ett slags "pinka på jorden med sin litteratur" attityd hos författaren.

det låter så kvinnligt & fjuttigt att nöja sig med ett stillsamt inre uppror- och som emily d, aldrig publicera något i sitt liv, aldrig bli sedd som författare...och nästan bara hamna i kanon av en slump....

Helena sa...

Jenny, den boken jag läste har fiffigt nog, på varje uppslag, den svenska översättningen på högra sidan och originalet på den vänstra - jag tycker bäst om när det går att läsa på det sättet eftersom det ger en viss hjälp att komma in i dikten.

Och, jo, jag tänkte på det där också, att det kan ses som typiskt kvinnligt fjuttigt att ägna sig åt något inre och stillsamt. Fast jag ser det som en risk att upproriska kvinnor kan bli till en del av skådespelet också, det finns ju roller där som liksom är reserverade för oss.

Och, tja, Henrik, jag har inte hängt med tillräckligt i de teoretiska diskussionerna för att fatta vad som är mossigt och inte ... Nu har jag alltså blivit en gammal postmodernist också, fast jag bara har suttit hemma på kammaren och tänkt lite själv.

Och jag tror visst att stora berättelser kan vara viktiga och nödvändiga, men problemet är ju detta med hierarkierna. Att det är stora berättelser som anses finast och bäst. Och att de ska se ut på ett visst sätt för att vara fina och bra. Det ser jag som en del av skådespelet, även om själva berättelsen skulle vara aldrig så fantastisk i sig.

Fast nu kan jag nästan gissa att du kommer att säga att det inte finns några genrehierarkier längre utan att allt är i upplösning och alla böcker är lika fina och inga värden gäller och folk läser bara experimentella förortsromaner och det var bättre förr ....

Henrik T sa...

Och nu kan jag nästan gissa vad titeln på ditt nästa blogginlägg blir: "Nu kallar "dom" mig postmodernist också, är "dom" inte löjliga? Jag som bara, sunt och försiktigt, tänkte lite högt". Bäst jag säger det med en gång: jag tillhör inget manligt nätverk (och är bara satanist på fritiden, så det gills inte). Jag har inte kallat dig någonting, men uttalar du begreppet "stora berättelser" i någon slags negativ mening kommer post-modern och knackar på dörren. Borde väl knappast inte förvåna? Utan att förringa många av po- mo:s förtjänster i sin kritik (fast r.i.p!), är det ändå viktigt, under all teoretisk bråte, att kunna se flera av dess mindre önskvärda, praktiska, konsekvenserna. Vilka ju vår vän Bloom påtalar flera utav i sin bok, med sin negativa betraktelse av litteraturstudiet i de amerikanska universiteten under slutet av 90- talet.

Nej, du har rätt, jag tycker verkligen inte att det är en vedertagen åsikt att större, "seriösa", brett upplagda samtidsskildringar har en högre status än låt oss säga experimentell lyrik. Jag får heller inte ihop det med att just dessa skulle förkroppsliga "skådespelssamhället" i högre grad än någon annan typ av litteratur. Ärkesituationisten Guy "the bore" Debord skulle kanske hålla med dig här, men han ratade å andra sidan precis allt (utom kanske sina egna filmer och skrifter). Men det är kanske DEN typen av elitism och värderingsgrund du föredrar? Absolut inget ont i det, tvärtom, själv heldiggar jag situationisterna. Fast då kan man också, i ärlighetens namn, också droppa den oskuldsfulla masken, eller?

Helena sa...

Men allvarligt talat, Henrik, jag är ju ingen teoretiker. Det känns så skumt när någon kommer och puffar in en i ett fack som man inte kände till. Jag är antagligen naiv, men jag vet faktiskt inte exakt var saker och ting hör hemma och i vilken låda man ska stoppa dem. Det enda jag har läst om situationismen är det där kapitlet i Anarkafeminism (och där står ingenting om brott och revolutioner, det var det där med "återta vardagslivet" jag fäste mig vid) och jag visste inte att min motvilja mot stora berättelser bör sorteras in under rubriken postmodernism. Om jag hade vetat att hundra eller tusentals smarta människor redan har sagt det jag har sagt så hade jag inte sagt det, om du förstår. Då hade jag kunnat göra en länk i stället.