Litteraturen och patriarkatet: All the Witchcraft that we need

Ja, Henrik T, jag är faktiskt lycklig över att jag tog mig an den gode Bloom till sist, för nu har han fått mig att läsa Emily Dickinson också. Hon är väldigt inspirerande i all sin mystiska enkelhet.

To my quick ear the Leaves – conferred –
The Bushes – they were Bells –
I could not find a Privacy
From Nature's sentinels –

In Cave if I presumed to hide
The Walls – begun to tell –
Creation seemed a mighty Crack –
To make me visible –

I Lennart Nybergs översättning låter det så här:

Jag hörde löven – överlägga –
och buskarna – slå larm –
jag kunde inte undfly
naturens långa arm –

Om jag gömt mig i en grotta
skulle väggarna – sagt sitt –
hela världen var en spricka –
och jag var i dess mitt –

I den bok jag hittade (Emily Dickinson, Dikter, i urval och översättning av Lennart Nyberg och med inledning av Staffan Bergsten) står det att Emily Dickinson alltid gick klädd i vitt, att hon bodde på samma plats, i samma hus, i hela sitt liv och att hon var excentrisk på gränsen till det bisarra. Hon beundrade sin pappa men gjorde aldrig uppror mot honom utan förblev en flicka ända till sin död vid 55 års ålder.

"Genom att passivt böja sig för den patriarkaliska auktoriteten vann hon tid och ro till det som var viktigast för henne: att lyssna till sitt eget inre och skriva dikter om det hon där hörde" skriver Bergsten i förordet.

Och det här tycker jag återknyter till det som Gabriella Håkansson sa i sista BLM-numret, för man kan ju se det som att Emily Dickinson ägnar sig åt ett slags stillsamt inre uppror, att hon lyckas skapa sig en fristad, en egen plats som ingen annan kan komma åt. Hon vänder sig alltså mot insidan, baksidan av det "verkliga livet", och hon gör alldeles rätt i det, tycker jag. För det är inte säkert att det är det "verkliga livet" som är verkligast, i alla fall inte för dem som står utanför.

Hur som helst: om det nu finns något som kan kallas kvinnligt skrivande så är det den här aspekten av det som intresserar mig mest. I min bibel Anarkafeminism finns ett kapitel om situationismen som också beskriver det här, fast från ett annat håll:

"Situationismens värde för en anarkistisk feministisk analys ligger i att den förenar socialistisk medvetenhet om det primära i det kapitalistiska förtrycket med ett anarkistiskt poängterande av det nödvändiga i att omvandla hela vardagslivet såväl som samhällslivet."

Det handlar alltså om att börja med sig själv, med det som ligger närmast: vi måste på egen hand omvandla våra levnadsförhållanden, ingen annan kan göra det åt oss. Situationisterna karaktäriserar vår kultur som ett skådespel och skådespelet behandlar oss alla som passiva åskådare till vad som sagts oss är vårt liv. Kulturen-som-skådespel omfattar allt: vi föds in i det, socialiseras av det, går i dess skola, arbetar i det, kopplar av och relaterar till andra människor där. Till och med när vi revolterar emot det är revolten bestämd av skådespelet, i värsta fall. Så vad vi måste göra är att försöka se igenom skådespelet, avbryta föreställningen, hitta andra sätt att göra saker och ting. Situationisterna talar om att återta vardagslivet och det är det jag inbillar mig att kvinnligt skrivande kan handla om, att vi kan syssla med någon sorts närmast underjordisk verksamhet där vi ritar upp kartorna helt på egen hand. Och, obs, det här utesluter inte männen, ni är så klart hjärtligt välkomna att avbryta föreställningen, ni med.

Så: åt helsicke med stora berättelser, allmängiltiga historier, brett upplagda samtidsskildringar och allt vad det heter. Jag tänker i alla fall fortsätta lyssna till mitt eget inre, precis om Emily Dickinson.

Witchcraft was hung, in History,
But History and I
FInd all the Witchcraft that we need
Around us, every Day –