2006-01-16

Litteraturen och patriarkatet: Stora berättelser

l BLM:s allra sista nummer intervjuas "fyra tongivande svenska författare" (Cilla Naumann, Sigrid Combüchen, Gabriella Håkansson och Mara Lee) under rubriken "Litteraturen är möjlig!" och det allra bästa där är när Håkansson säger:

"Jag tycker att man måste ta tillbaka tolkningsföreträdet från de manliga intellektuella, som lägger mönstret för hur stora berättelser ska se ut. Det är nästan ett feministiskt statement, att återupprätta det inre, det mer surrealistiska."

Jag blev förtjust när jag läste det, för det är ju en jätteintressant fråga – den handlar om varför "stora berättelser" ska se ut på ett visst sätt och varför "det inre, mer surrealistiska" behöver upprättelse. Men det blir tyvärr inte mycket mer än så. BLM-redaktörerna drämmer direkt till med: "Är det manligt med stora berättelser? Vad gör vi med Kerstin Ekman och Sara Lidman då?" och "Är det manligt att skriva ytligt realistiskt och kvinnligt att skriva ett inre liv?"

Och det är synd, för därmed halkar samtalet in på ett betydligt tristare spår. Det är väl inte så viktigt, eller ens möjligt, att definiera "manligt" och "kvinnligt" skrivande i själva texten – det kan nog de flesta bli ense om ganska snart. Både Ekman och Lidman kanske i stället är manliga i den meningen att de inordnar sig i en viss tradition. Och det är ju det som är det verkligt spännande här, tycker jag. Jag hade gärna sett att hela BLM-gänget fördjupade sig i en analys av "mönstret för hur stora berättelser ska se ut". Det går direkt tillbaks till de gamla grekerna, nämligen, och visar att de inte har släppt sitt envisa grepp om oss.

Nu har jag också precis läst Kerstin Ekmans essä om Selma Lagerlöf i Kvinnornas Litteraturhistoria och Ekman talar där om hur de skrivande kvinnorna före Selma Lagerlöf "måste uppföra modellerna av sina små världar inuti modellen av det manliga universum. Deras kvinnoliv utgjorde baksida, insida av det 'verkliga' livet. Att göra insidan verklig var ingen snabb operation. I själva verket pågår den än."

Och då tänker jag först att det där låter ju bra. Visst bör en kvinna, som Selma Lagerlöf – och säkert som Kerstin Ekman själv – ha "anspråk som en hel karl på att få berätta världen", visst är det bra att hon vill "vara med på lika villkor i litteraturen" och ta "det stora greppet på tillvaron, livtaget". Men det är något lurt med det hela också. För vad är det för värld vi ska ut i egentligen? Vilka villkor måste vi dela? Vem har satt upp dem från början och varför är det alltid det stora som är bäst?

1 kommentar :

Jakob sa...

Det här är klart intressant och kunde vara ämnet för en essä! Den ser jag fram emot i så fall. Gärna publicerad här på DBA.