Däremot har jag ett fint förslag till tolkning som går ut på att man skulle kunna se Miltons Satan inte bara som rebell i största allmänhet, utan också som en feministisk förkämpe. Harmonin i paradiset bygger ju på kvinnans underordnade roll, hon är ditsatt som hjälp och stöd och fröjd åt mannen; det är Adam som har skapats till Guds avbild och Eva ska lyda honom i allt:
God is thy law, thou mine: to know no more
Is woman's happiest knowledge, and her praise.
När så Satan dyker upp i lustgården kommer han först till Eva i en dröm, i vilken han leder henne till Kunskapens träd och säger att hon kan bli ännu lyckligare:
Taste this, and be henceforth among the gods
Thyself a goddess; not to Earth confined
But sometimes in the Air, as we; sometimes
Ascend to Heaven, by merit thine, and see
What life the gods live there, and such live thou.
Dessutom börjar själva det verkliga syndafallet med att Eva övertalar Adam att få gå omkring ensam i paradiset; hon lyckas alltså vinna en smula självständighet redan innan hon möter ormen och äter sin första äppelbit. Eller snarare: hennes egen vilja, hennes önskan att få göra något eget, blir till en del av fallet, eftersom Adam skulle ha hindrat henne från att äta av frukten om han hade varit med.
Och sedan vet vi ju alla hur det går. Eva ger åt Adam och han äter också (i Miltons version gör han det av kärlek till Eva, för att inte hon ensam ska behöva utsättas för Guds vrede) och de blir utdrivna ur paradiset och kan aldrig komma tillbaka mer.
Men min tanke här är då alltså att syndafallet var nödvändigt för Eva, att hon faktiskt inte hade så stor glädje av en lustgård där hon var tvungen att vara obetingat underdånig. Ängeln som leder dem ut talar om ett annat, lyckligare, paradis – "a Paradise within" – och om detta även gäller Eva så har hon kanske vunnit någonting.
1 kommentar :
F-n, och nu Milton! Det är riktig fart på dig Helena! Du borde vara tacksam att Bloom, kanonskrivningen, patriarkatet och jag (nåja) sporrar dig...
I skapelseberättelsesammanhang (det var det längsta ord jag skrivit på länge) trodde jag att det var Lilith, Adams första hustru, som var den första ärkefeministen. Fast hon är väl inte med hos Milton antar jag. Dessutom är hennes roll något mindre i jämförelse med Evas. Adam blev ju bara lack på Lilith för att hon vägrade missionären, medan Eva däremot introducerade honom för en uppsjö balla grejer såsom smärta, sjukdom, åldrande, krig etc. Way to go Eva! Fast om paradiset nu var som en illustration ur Vakttornet har hon förstås mina sympatier...
Mycket mycket trevligt att följa ditt läsande och dina kommentarer! Eller oj, fel sporre, jag menade förstås att det här kommer du aldrig att ro hem lilla gumman.
Skicka en kommentar