2006-06-01

L'étoile, c'est moi


Eftersom Pia Tafdrup var på tapeten nyligen så lånade jag hennes Över vattnet går jag – Skiss till en poetik när jag var på biblioteket senast. Och fick genast lite spel över det gamla vanliga hävdandet att det privata jämt och ständigt ska elimineras till varje pris:

"Först när det personliga överskrider det privata kan det allmänna träda fram. Det är inte våra känslor, men det mönster vi skapar av våra känslor som är det väsentliga, har T.S. Eliot påpekat."

Det är möjligt att jag har svårt för att fatta vad Pia och T.S. egentligen menar, men det finns något så tröttsamt och deprimerande enkelspårigt i den här eviga, värderande uppdelningen i privat och allmängiltigt, kropp och själ, känsla och tanke, intuition och förnuft etc. Litteratur ska helst bygga på idéer och filosofiska spörsmål och vetenskapliga tankegångar för att bli så där riktigt tjusig och fin.

Tafdrup illustrerar det själv på ett nästan lite lustigt sätt i början av boken. Så här skriver hon:

"En man sa till mig på en utställning där vi såg på konst från 17- och 1800-talet: 'Din kropp är så klassisk. När jag ser de här målningarna, kan jag känna igen den överallt.' Vad han menade med en sådan bakvänd kärleksförklaring var: dessa studier av kroppen rymmer i sig alla människor – eller åtminstone hälften av mänskligheten, alla kvinnor. En konstnärlig framställning av kroppen är mer än den enskilda kroppen, den är ett uttryck för kroppens väsen."

Rent privat och på normal svenska/danska så skulle man kunna kalla killens kommentar för "ett rejält försök att smöra", men Tafdrup stilar till det med "bakvänd kärleksförklaring" och för sedan upp alltihop på ett ännu högre plan genom en välvillig tolkning som får förklara själva idén med konstens universalitet.

Att det finns rätt många kvinnor som aldrig skulle ha fått en sådan komplimang, helt enkelt för att de inte är det minsta lika 17- och 1800-talskonstens ideal, det försvinner liksom i sammanhanget, precis som att en hel massa intressanta konstverk försvinner i kravet på allmängiltighet.

Fast ibland undrar jag om inte alltihop handlar om rädsla. Det privata skrämmer, av någon anledning, och det tvingar folk att hålla på och intellektualisera så här. Lite längre fram i boken säger Tafdrup att dikten är skild från hennes liv, samtidigt som den uttrycker något som hon annars inte finner utrymme för:

"Allt det jag inte kan få lov att vara eller inte ger mig själv lov till, men kan vara i skrivandet – och likväl är dikter också förklädnad. Diktens jag är långt ifrån alltid identiskt med diktaren. Också i dikten är det farligt att vara 'helt och hållet sig själv'. Därför betjänar dikterna sig av en uppsättning grepp som kan tjäna som filter."

(Degasbilden här heter alltså L'étoile och är från 1878)

4 kommentarer :

The Loser sa...

Tafdrup hade kunnat välja ett bättre exempel - mindre privat, helt enkelt - på det hon ville säga, men hennes grundtanke håller jag med om. Privat är sällan intressant. Privat är lika med Linda Skugge.

Det gäller att komma ihåg att konst/litteratur även handlar om att kliva ut ur sig själv, ur sina erfarenheter och tillfälliga omständigheter. Att komma åt saker (hos sig själv eller hos andra) som man bara kan komma åt om man lämnar sig själv.

Helena sa...

Men allvarligt, hur bär man sig åt för att lämna sig själv? Och visst kan man väl skriva om sina egna erfarenheter så att de blir intressanta? Det handlar mer om hur man gör det, som jag ser det, än om att man gör det.

Janne sa...

Jag kan verkligen rekommendera samlingen "Dagen ditt ljus. Dikter 1981-1994"

Läsa mer om henne typ: http://www.tafdrup.com/

Morelli sa...

"---inte våra känslor, men det mönster vi skapar av våra känslor--"
ja HUR vi skriver alltså---
Men vem sa "the greater the artist the bigger the difference between the suffering subject and the written artefact" det borde väl varit han med väl?