Stockholm Poetry Slam

När man träffar andra poeter från hela landet under Poetry Slam SM brukar frågan förr eller senare komma upp: Varför finns det inte bara ett Stockholmslag, precis som Göteborg har ett lag och Malmö ett? Varför måste Stockholm vara representerade av – som i år exempelvis – Rinkeby och Bagarmossen? Samt om man räknar i lite större cirklar även Sollentuna.
Är det så att arrangörerna i Stockholm har extra svårt att komma överens? Eller är konkurrensen så mycket större i Stockholm? (Det där sistnämnda brukar kollegerna från Göteborg och Malmö inte ge mycket för.)
Nå, när jag tänker på saken tror jag att det har historiska orsaker. Rinkeby Poetry Slam är äldst i Sverige, startades 1995 av Erkki Lappalainen som fortfarande leder det. Rinkeby med kultursekreteraren Iris Berggren i spetsen var de första i Sverige som trodde på och satsade på Poetry Slam som ett evenemang i sin stadsdel. Det innebär att Rinkeby har mest tradition och credit i Sverige, fortfarande, som slam-ort. (Helt riktigt enligt mig.) Men det betyder också att andra arrangörer i Stockholm, när de vill starta nya slam i Stockholmsområdet, inte kan döpa det till Stockholm Poetry Slam eftersom Rinkeby redan finns. I stället bildar man enligt samma mönster Bagarmossen Poetry Slam, Gubbängen Poetry Slam eller Skärholmen Poetry Slam. När man går igenom listan över tidigare arrangörer i Stockholm är det en förbluffande mängd slam-orter som har kommit och gått; förutom de ovanstående kan nämnas Alvik, IFFI’s på Enkehuset, Husby samt Slam Café på Hannas K på Söder. Oftast men inte alltid har ställena legat i förorten.
Okej, Angered Poetry Slam finns inte. Inte heller Rosengård eller Möllevången för den delen. Men Rinkeby Poetry Slam finns. Här ligger den största förklaringen till uppsplittringen vad gäller slamställen i Stockholm, att Rinkeby redan finns och att det därför inte kan finnas ett Stockholm Poetry Slam.
Kanske är det också så att varje arrangör vill ha sin egen ”ö”, vad vet jag? Men saknas det pengar eller långsiktighet i kommunen eller stadsdelen blir det också så här att ställena kommer och går, den långsiktighet som saknas på andra ställen i Stockholm har åtminstone funnits i Rinkeby, även om den inte är garanterad i framtiden (snart går Iris Berggren i pension efter väl förrättat värv).