2006-07-02

Flaskpost

Efter tips från Håkan, så har jag nu läst den här roliga artikeln ur Svensk Bokhandel, där Horace Engdahl och Dan Israel bråkar om vilka som bör få nobelpris. Och det mest intressanta där är, tycker jag, när Horace säger att litteraturen faktiskt är en västerländsk uppfinning. Inte diktkonsten i sig, men litteraturen, det vi menar när vi pratar om litteratur.


Det får en hel del pusselbitar att falla på plats i min värld. Det får också en hel del dörrar att stängas, men jag blir i alla fall lite upplivad, trots allt. Jag gillar ju att Horace är så där envis och trög. Det påminner mig om att litteraturen också är envis och trög. Och långsam. Att den står emot trender och vindar och försök till förändringar och bara i små, små steg låter sig förflyttas och förskjutas och utvecklas. Det är hoppfullt, tycker jag. Det tyder på att det någonstans där i teorierna och genikulterna och myterna finns ett verkligt värde och att det värdet måste prövas ordentligt gång på gång.

Den gode Horace har också sagt en fin sak i en gammal SvD som jag har sparat – vidarebefordras härmed till alla missförstådda konstnärer som kämpar i motvind och tycker att de får för lite uppmärksamhet:

"Många stora konstnärskap leder inte till, ska vi säga, en upplevelse av storhet, ofta tvärtom till en form av förkrosselse. Det är en fråga om att våga hela tiden i ett liv som senare bara kommer att fyllas med en känsla av intighet. Mandelstam har använt en metafor som till slut blivit så allmän att den är banal: att skriva en dikt är som att kasta iväg en flaskpost. Vad man numera gör är att man kastar flaskan från yttersta udden först sedan man förbeställt en helikopter som strålkastarbelyser den och högtalare som ropar ut: 'Här kommer det flaskpost!' Det går inte. Har man inte modet att vänta tills flaskan eventuellt driver iland, förmodligen efter det att man är död, ja då kanske man inte ska skriva den där dikten."

15 kommentarer :

Anonym sa...

Ständigt denne horace: nu kan man ju inte skriva en diktj..vel till i sitt liv /ola

- sa...

Men just här tycker jag nog Horace är lite snäv (visserligen har jag bara citatet att gå efter). Känns mer som om han pratar om den stora berömmelse som tillkommit en Stagnelius eller en Edith Södergran. Många åtrår säkert sådant, men skulle förmodligen nöja sig med något väsentligt mindre också.

Helena Looft sa...

Jo, Horace är snäv när han säger det där. Uttalandet i sin helhet är (kanske?) inte lika kul. Det handlar om att "vi idag har en generation där alla innerst inne inbillar sig att de är konstnärer" och att det bara är "en bråkdel av dessa människor som verkligen har den begåvningen att de kan skapa något värdefullt". Urskillningslös kreativitet är konstens fiende, tycker Horace: "Att känna, vara skapande och fantasifull har inte något med konst att göra. Man får inte förväxla det." Och sedan kommer stycket jag citerade ...

The Loser sa...

Vad är det för bitar som faller på plats?

Och när fan kommer den där helikoptern?

- sa...

Helikopterliknelsen var lite mysko..

När är förresten artikeln publicerad, Helena? Om du vet. Kanske vore värt att titta närmre på den.

Helena Looft sa...

Tyvärr vet jag inte exakt när artikeln är publicerad - jag gjorde en kopia av den på ett jobb jag hade och inget datum kom med. Men den fanns alltså i Svenska Dagbladet för ungefär tio år sedan, troligen i någon bilaga; det är Carl Fredrik Holtermann som undrar "Vem skriver en roman i dag och vem lsäer den?" och för ett samtal kring detta med Horace + Kristian Petri och Astrid Trotzig. Det måste ha varit samma år som hennes "Blod är tjockare än vatten" kom ut. Artikeln är klart läsvärd i sin helhet - om du får problem med att få tag på den kan jag ta en kopia på min kopia och skicka till dig om du vill ....

Magnus Carlbring sa...

kan man tänkra sej dikcten som en liten båt istället det undrar jag nu

en barkcbåt med litet segel av bara blad

allt är bara blad

på oceanen är allan farkostrer små

Helena Looft sa...

Ja, varför inte? Och i somliga farkoster sitter Allan och spelar.ì

The Loser sa...

Jag gillar formuleringen om intighet. Han gör det inte vackrare än det är.

Det här, ur SvB, är också intressant -

"... det sker förändringar i den kulturella koden som gör att nya egenskaper fram­träder i författarnas verk. Det uppstår så att säga nya andliga behov som tillfredsställs av vissa författarskap, men inte av andra, medan andra andliga behov bortfaller."

Man kan fundera över vilka förändringar av våra känslomässiga behov som kommer härnäst. Men formuleringarna om den västerländska kulturens överlägsenhet var klumpiga, under hans vanliga nivå.

The Loser sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Helena Looft sa...

Ja, det där sättet att se på kulturer är verkligen reaktionärt. Som om det fanns någon sorts naturlag som obönhörligen leder mot just vårt sätt att uppfatta och forma världen och samhället. Och även om nu litteraturen är en västerländsk uppfinning så är den inte statisk, och det tycker jag inger hopp för framtiden.

The Loser sa...

Någon annan skulle kanske uttrycka det annorlunda, men jag fångas av hans resonemang om emotionella behov. Litteraturen blir en sorts mentalitetshistoria. Hemingway, Sartre, Beckett etc. fick den position de fick för att de svarade mot någonting i efterkrigstidens erfarenheter och känslomässiga behov, behov som vi antagligen håller på att glida ifrån. Varför verkar en riddarroman från 1700-talet löjlig? För att den skrevs för andra känslomässiga behov än de vi söker efter i en bok.

Just nu står jag på jobbet med en hylla med det senaste årets romaner framför mig. Vilka känslomässiga behov fyller de - och vilka förutsätter de? Vilka känslomässiga behov är vi på väg att överge och vilka rör vi oss mot?

Helena Looft sa...

Fast det är du som likställer "andliga behov" med "känslomässiga behov" – jag tror att det är två olika saker. För mig känns det helt galet att tänka sig att alla människor inom en viss kultursfär skulle ha likartade emotionella behov. Eller att dessa skulle variera liksom samstämmigt över tid.

The Loser sa...

"Fast det är du som likställer "andliga behov" med "känslomässiga behov" – jag tror att det är två olika saker."

Vad är skillnaden?

Helena Looft sa...

Jag tänker mig att "andliga behov" är något ganska svårgripbart, men att det kan ha att göra med sådant man upplever i kyrkor/moskéer/synagogor/tempel/häxcirklar, i fjällen, vid havet, på konstmuseer, i bibliotek, på teatrar/biografer/rockkonserter etc. Människors känslomässiga behov tror jag mer handlar om till exempel att alla vill bli sedda och älskade och respekterade och bör få tillgång till alla sina känslor utan att förtrycka dem osv..