Flaskpost

Efter tips från Håkan, så har jag nu läst den här roliga artikeln ur Svensk Bokhandel, där Horace Engdahl och Dan Israel bråkar om vilka som bör få nobelpris. Och det mest intressanta där är, tycker jag, när Horace säger att litteraturen faktiskt är en västerländsk uppfinning. Inte diktkonsten i sig, men litteraturen, det vi menar när vi pratar om litteratur.


Det får en hel del pusselbitar att falla på plats i min värld. Det får också en hel del dörrar att stängas, men jag blir i alla fall lite upplivad, trots allt. Jag gillar ju att Horace är så där envis och trög. Det påminner mig om att litteraturen också är envis och trög. Och långsam. Att den står emot trender och vindar och försök till förändringar och bara i små, små steg låter sig förflyttas och förskjutas och utvecklas. Det är hoppfullt, tycker jag. Det tyder på att det någonstans där i teorierna och genikulterna och myterna finns ett verkligt värde och att det värdet måste prövas ordentligt gång på gång.

Den gode Horace har också sagt en fin sak i en gammal SvD som jag har sparat – vidarebefordras härmed till alla missförstådda konstnärer som kämpar i motvind och tycker att de får för lite uppmärksamhet:

"Många stora konstnärskap leder inte till, ska vi säga, en upplevelse av storhet, ofta tvärtom till en form av förkrosselse. Det är en fråga om att våga hela tiden i ett liv som senare bara kommer att fyllas med en känsla av intighet. Mandelstam har använt en metafor som till slut blivit så allmän att den är banal: att skriva en dikt är som att kasta iväg en flaskpost. Vad man numera gör är att man kastar flaskan från yttersta udden först sedan man förbeställt en helikopter som strålkastarbelyser den och högtalare som ropar ut: 'Här kommer det flaskpost!' Det går inte. Har man inte modet att vänta tills flaskan eventuellt driver iland, förmodligen efter det att man är död, ja då kanske man inte ska skriva den där dikten."