2006-08-19

Det dubbla sveket mot litteraturen

Det mesta inom dagens litterära institution känns för mig så förbannat - litterärt. Missförstå mig rätt, även jag tycker om en väl skriven bok, jag kan uppskatta litterära finesser. Men jag ser inte riktigt deras egenvärde, jag vill att det ska hända mer än så, att något ska förflytta sig inom livet under läsningen. Litteraturen blir större när den gör sak med livet.
Jag förstår allt bättre vad den nästan klaustrofobiska känslan jag kan få exempelvis vid läsningen av senaste Lyrikvännen beror på. Den beror på författarnas (och litteraturvetarnas) fascination inför textens materialitet, upptagenheten av själva bokstavstecknen, snarare än av vad tecknen uttrycker. Att läsa inkännande anses vara att ”läsa som en piga” (Birgit Munkhammars uttryck). Det gjorde man på 1700-talet och 1800-talet, läste med sitt eget liv i vågskålen, lade in sina egna känslor, identifierade sig. Så läser fortfarande den breda massan som söker sig till litteraturen så vida det inte handlar om ren eskapism – men den breda massan är ju för oss litterära människor någonting förhatligt – eller?
I dag förväntas i stället läsningen öppna oss för ”någonting främmande” (Jenny Tunedal i DN 17/8). Det där sistnämnda är något av ett axiom hos de flesta yngre kritiker, litteraturvetare och författare. Läsningen får inte gå smidigt, får inte vara rolig, det är knappt att man får bli berörd av en text längre. För då är det underhållningsindustri. Men det är ingen nyhet att en dikt består av ord och bokstavstecken, slängt ut dem över boksidorna har man gjort sedan förra sekelskiftet. Det här är ju en gammal historia, motviljan mot enkel kommunikation har gamla rötter. Den fyllde sin funktion hos Mallarmé, svårare för mig att se det nyskapande hos Ida Börjel eller Anna Hallberg.
Ända sedan filmen, tv-n, radion etcetera övertog litteraturens berättande roll och blev masskommunikation har författare velat betona textens litteraritet för att skapa sig sitt eget rum. Så är grundstoryn varför litteraturen ska bli svårare och svårare. Men 1800-talsklassikerna var också breda, Jane Austen är både underhållning, människokännedom, djup, allting. Samma hållning borde kunna fungera också i dag, att så att säga vara både bred och smal samtidigt, att både nyskapa och återkomma till det evigt mänskliga.
När jag möter Bruno K. Öijer från en scen vill jag att orden ska gå rätt in, jag vill inte fångas på ett staket av stapplande läsning som man gör med många mindre bra poeter (eller hos en del språkmaterialister).
Ändå lägger man definitivt märke till finesserna hos Öijer; när han läser ”låt det här hårda livet bli vårt” och plötsligt byter ut ett ord så att raden blir ”låt det här hårda livet bli hårt” då märks det, det ger eko inom själen. Men tecknen tjänar här det uttrycksfulla, inte litterariteten som något isolerat.
Visst är underhållningsindustrin ett hot, visst är de breda berättarna alltför allenarådande om man går in i en bokhandel till exempel här på Kungsholmen. Lyrikhyllan är mer eller mindre utraderad. Lyriken i ett eget reservat – de breda romanerna i ett helt annat kretslopp.
Det borde inte behöva vara så. Lyriken måste beröra, ingen ska klara sig utan. Boklådorna ska ropa efter den. Många klarar sig dock utan de flesta av dagens uppburna poeter, fråga dig varför. De sträcker sig inte ut, följaktligen sviker boklådorna dem. Sveket mot människan är dubbelt, från lyrikens inkrökta isolering liksom från underhållningsindustrin – men den sistnämnda hade väl ändå ingen hoppats på?

5 kommentarer :

Helena sa...

Ha, jag läste just Tunedals kanoninlägg i DN och fäste mig vid det där stycket där hon citerar Helena Eriksson och Jonas (J) Magnusson och menar att allt läsande och skrivande skulle kunna vara

"att stiga in i ett rum som hela tiden vidgas och syresätts av andra röster, andra former, andra sätt att öppna sig för någonting främmande och på så sätt få syn på någonting nytt, som man inte visste var ens eget"

Är det verkligen så långt ifrån var du står, undrade jag när jag läste det. Jag menar, litteratur handlar väl inte bara om att känna igen sig, det handlar väl också om att upptäcka nya sidor av världen och sig själv?

Andreas Björsten sa...

Självklart, jag talade om "överraskande igenkänning" i min notering om Irwin Shaw här nedan. Här finns hela tiden en dubbelhet. Men just därför anser jag det vara en bristande självsyn - ett slags hyckleri - att skygga för igenkänning som exempelvis Jenny Tunedal hela tiden gör. "Att läsa ska inte vara som att komma hem", skriver hon i förordet till senaste Lyrikvännen, därmed faktiskt desavouerande sin egen skribent i samma nummer Therese Bohman.
För min egen del: Jag känner igen en laddning i något jag läser eller hör. Jag känner igen mig själv i detta, jag känner igen vad det är att vara människa. Men att vara människa är alltid något större än det jag tror, det växer hela tiden med nya upplevelser, med ny läsning. Ungefär så (skissartat).
Man kan också ha glömt vad det innebär att vara människa, det kan innebära nyupptäckt av något man redan visste, för att uttrycka det annorlunda. Så fungerade ungdomens Dostojevskij-läsning för mig, för att bara ta ett exempel. Men vad kommer då känslan ifrån att detta är något jag redan visste, men hade glömt bort, om att vara människa?
Motståndet mot igenkänning som språkmaterialisterna ger uttryck för är programmatiskt, det kommer från litteraturteorin. Vilket inte hindrar att citatet av Helena E. och Jonas J. är hyfsat, men det bryter mot det som sägs i andra sammanhang.

Bufo sa...

Märkligt, det finns fler som reagerar.

http://bufobufo.blogg.se/020706130407_lyriksystern.html

Att helt döma ut denna litteraturtendens känns dock lite to much. Vissa sk. språkmaterialister är jävligt roliga. Läs UKON.

Tror det var Anna Hallbergs "Paranoid dagbok" som stod för mest meningslösa bidraget denna gången. Utklipp från DNs ledarsidor, är ganska trist läsning, för den som redan läser tidningen.

Skulle var jävligt spännande att veta hur de motiverade det bidraget!

Andreas Björsten sa...

Hanna Hallgrens (jo det var hon) "Paranoid dagbok" stämmer pinsamt väl in på den beskrivning jag gjorde för några bloggnoteringar sedan om denna poetiska arbetsmetod, då med utgångspunkt från just Anna Hallberg:
"Formuleringen att Anna Hallberg skriver 'utifrån och in' är hämtad från en intervju med henne som gjordes för tidskrift.nu för något år sedan. Jag tyckte det var en upplysande beskrivning av hur många poeter i dag arbetar, man klipper ihop rader här och där ifrån, något från ett tv-program, någon formulering från en tidning, vrider till texten lite grann, eventuellt lägger till något eget. Och så jobbar man på."
Och ja, det känns inte så stimulerande att läsa om man tidigare har läst DN:s ledarsidor och nyhetsrapportering som det mesta verkar vara byggt på.

Andreas Björsten sa...

Poesi, skriven av litteraturvetare, för litteraturvetare. Poesi, skriven av lyrikovänner och _authors_against_litterature. Detta är den allmänna tendensen, alltså.