Mitt litterära arv, del 2: Odi et amo

Jaha, och skolan då? Vad lärde man sig om litteratur där egentligen? Högläsning var ju alltid roligt, det hörde till roliga timmen – sista timmen på fredagen – när jag gick på mellanstadiet. Magistern läste för oss och vi fick sitta och rita. Men vad han läste minns jag inte, konstigt nog, jag minns bara att det var en trevlig stund. Någonstans i skuggorna rör sig en historia om några barn som skulle smuggla en ponny i en kappsäck ... Jo, just det: Med Lillklas i kappsäcken hette den! Fast det är då alltså den enda skollitteratur från mellanstadiet som jag kan komma ihåg.

På högstadiet blev det lite mer av "nu ska vi läsa böcker" och då valde svenskafröken ut ett antal romaner som man fick plöja igenom hemma och prata om på lektionerna. Hemingways Den gamle och havet läste vi, liksom Steinbecks Pärlan och Fridegårds Trägudars land. Jag minns det där tvångsläsandet som lite kluvet; böckerna var nog bra men att de ingick i läxläsningen förstörde en del av nöjet och väckte antagligen diverse vaga frågor som jag aldrig kunde formulera då: Varför skulle en bok vara en hemläxa? Varför skulle vi läsa just de där böckerna? Varför gavs vi aldrig chansen att uppfatta dem på vårt eget sätt och diskutera olika tolkningsmöjligheter och egna upplevelser under läsningen?

På gymnasiet gick jag humanistisk linje och där fick det här med böcker och läsande en helt annan betydelse, tack vare att lärarna verkligen var engagerade och brydde sig och kunde förmedla lust och glädje över sådant de själva tyckte om. Svenskafröken lyckades gjuta liv i Bellmans epistlar, Stiernhielms Herkules arla stod upp en morgon ... och Stagnelius Till förruttnelsen och vi fick själva välja ut dikter att läsa upp för klassen, varpå vi röstade om vilka vi tyckte var bäst. En del av dem minns jag fortfarande, till exempel Salvatore Quasimodos

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle
och plötsligt är det afton

Min svenskafröken på gymnasiet var också den första som fick mig att tro på att jag kunde skriva, för hon gillade mina (som jag själv tyckte) konstiga uppsatser och uppmuntrade mig. Jag mådde rättså uselt under större delen av min gymnasietid, så hennes beröm betydde mer för mig än själva betyget; det handlade nog i högre grad om någon sorts bekräftelse av mig som person.

Även franskafröken var en tillgång och mycket engagerad; jag kan fortfarande höra hur inlevelsefullt hon agerade Phaedra och rullade på r:en när hon läste: "Oui, Prince, je languis, je brûle pour Thésée ..." Som specialarbete sista året översatte jag franska dikter, bland andra Victor Hugos Stella.

Förutom franska, engelska och lite tyska läste jag latin och tyckte det var fascinerande och kul. Vi var en grupp på fem elever som satt runt ett bord i ett litet rum högst uppe på vinden och hade gott om tid att i lugn och ro studera antikens samhällsliv, mytologi och litteratur. Jag tror att jag blev allra mest förtjust i Catullus.

Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
Nescio, sed fieri sentio et excrucior.

Det där är den enda Catullusdikt jag kommer ihåg i sin helhet och det beror ju på att den är så kort, men också på att jag hade den på väggen i mitt sovrum. Den måste ha tilltalat mig på något sätt, för jag tror att jag aldrig någonsin har tyckt att kärleken är enkel, inte ens när jag var riktigt liten. En annan dikt jag hade på väggen var Shelleys Love's Philosophy.

Det blev ju en hel del poesi här, lustigt nog; jag har egentligen alltid trott att jag började läsa poesi först i 25-årsåldern. Men kanske var det först då jag började läsa modern, samtida, poesi? Ja, det kan jag ju ta och fundera över till nästa avsnitt av "Mitt litterära arv".