"Poesins tredje ståndpunkt"

I Komma (1/2006) publicerades följande text av mig. Möjligen kan den vara belysande i förhållande till inlägget om Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt nedan (därmed inte sagt att Andreas Björsten är någon typisk "retrogardist"):

"Det fordras en uppenbar ansträngning för att ta ställning i den debatt mellan ”språkmaterialister” och ”retrogardister ” som emellanåt blossar upp på poesins område – inte minst, förefaller det, till följd av att den estetiska dimensionen kring frågan om poetiska verkningsmedel tenderar att falla undan för den rent personliga. De individrelaterade territorier som finns att bevaka gör att bevekelsegrunderna för diskussionen allt mindre utgörs av litterära spörsmål. Man frapperas över hur hätsk och osaklig tonen ofta blir; estetisk hållning och person sammanblandas inte sällan till en kökkenmödding av revirpissande och pajkastning. Ett i raden av exempel är tidskriftsredaktören Jakob Simonsons blogg (childejakob.blogg.se), där ordväxlingen mellan de båda riktningarnas företrädare urartade till rena personangrepp. Det nödtvungna behov av att svära sig åt endera sidan i denna pseudokonflikt, där diskussionens förmodade kärna gång efter annan hamnar utanför fokus – poesin som meddelelsemedel – opererar till synes destruktivt när det gäller att få till stånd en nyanserad debatt.

En ”tredje ståndpunkt” lik den som formulerades av bland andra Werner Aspenström och Karl Vennberg under det kalla krigets dagar – då kapprustning och terrorbalans skapade oroligheter som utmynnade i dogmatiska ställningstaganden bland många författare – förefaller nödvändig. Problemet med en sådan mellanposition idag är att den varken kan eller skall formuleras direkt politiskt. Werner Aspenström deklarerade sin position i diktsamlingen Snölegend (1949): ”jag försäljer inga löften / jag utsår ingen misstro / jag talar inte på någons vägnar / jag tillhör ingen förtrupp / jag tillhör ingen eftertrupp / jag kungör blott / att någonting är förlorat.” Detta poetiska credo må vara giltigt för det apokalyptiska stämningsläge som kännetecknade den tidens politiska kontext, men blir svårapplicerat på dagens debatt; den som handlar så lite om politik och ännu mindre om poesi – utan om prestige.

Jag föreslår att vi söker oss till texter som inte låter sig inordnas i vare sig den språkmaterialistiska eller den retrogardistiska traditionen – till poeter som i sina dikter prövar den gängse uppfattningen av metaforen (det stilmedel som företrädarna för de respektive riktningarna gärna använder som slagträ i debatten) – för att hitta ett nytt och fruktbart perspektiv. För det är i texte(r)n(a) som en alternativ position tydligast kan formuleras, och det är kanske också där som den nyansera(n)de funktionen i talet om poesin som meddelelsemedel står att finna. Eller för att anspela på en väletablerad kliché om så kallad ”god konst”: Hos Ulrika Revenäs Strollo och Håkan Bravinger, de poeter som här får tjäna som illustrativa exempel, är ärendet inte i första hand att leverera de entydiga svaren, utan att försöka ställa de rätta (om än implicita) frågorna: Vad är en metafor? Vad är inte en metafor?"

Fotografierna ligger nedsänkta
i jorden; i motljus ser jag bara skuggorna
blanda sina historier ett egensinnigt brus

Jag letar efter något att ta spjärn emot, det som grundar sig
på en alldeles egen iakttagelse
Som när jag viker ihop kartorna:
och havet
är brutet itu

(Ulrika Revenäs Strollo, Ristar in sina märken, Bonniers 2002, s. 13)


OCH SÅ VAR DET MORGON

Öppnar samma fönster
som i natten
reflekterar det som är jag.

Nu på morgonen
faller flugorna som lagt sig
att sova vintersömn
ner på fönsterblecket.

Först döda
sen alltmer levande.

(Håkan Bravinger, Och öser sin tystnad över oss, Wahlström & Widstrand 2004, s. 9)