Det anstår väl en blogg som handlar om litteratur att säga åtminstone något om det "Kristian Lundberg-debackel" som följt på hans kritiska klavertramp i Helsingborgs Dagblad den 10 december. Idag läser jag att poeten uppenbarligen fått sparken från tidningen, med hänvisning till att man på redaktionen inte längre "hyser något förtroende" för den person som skrivit om litteratur i halva sitt liv utan att ha orsakat några större skandaler. Fram tills nyligen, då.
Vad är det nu den gode Lundberg har gjort?, frågar man sig osökt. Jo, han har skickat fel version av en samlande recension över höstens sedvanliga flod av deckare (eller "spänningsromaner", för att använda en förskönande eufemism) till sin redaktör. I detta utkast har han sågat en ännu inte färdigskriven bok av den uppblåsta göteborgsjournalisten Britt-Marie Mattson. Märk väl: det är alltså inte ens ett betydelsefullt författarskap han har givit obefogad kritik, utan en dussinförfattare i en tämligen umbärlig genre. Men ändå: ett misstag är begånget, även en usel författare förtjänar en uppriktig bedömning. Det inser självklart Lundberg också.
Vad som i mina ögon förefaller mer obefogat än att ge negativ kritik åt en oskriven bok är att skicka aggressiva mejl till en kritiker som faktiskt erkänt sitt misstag och därtill bett om ursäkt offentligt både en och två gånger. Jag blir verkligen illa berörd när jag läser Lundbergs avbön i gårdagens HD apropå att han inte längre är önskvärd som kritiker i tidningen. Har man inte sett prov på osmaklig drevmentalitet förut bör man ta tillfället i akt nu. 200 mejl med mer eller mindre förtäckta hot, som Lundberg till och med haft vänligheten att svara på! Det hade jag aldrig i livet gjort, det kan jag lugnt säga, men så är jag inte heller Kristian Lundberg. Vad man kan hoppas på i fortsättningen är att någon med större inflytande än undertecknad träder fram till Lundbergs försvar, och påpekar skamlösheten i det oproportionerliga hat som riktas mot en av Sveriges mest rutinerade kritiker och egensinniga poeter - och det för ett misstag som i grund och botten bara är gratis publicitet åt en oförtjänt författare.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
32 kommentarer :
Men, Roberth, nu köper du ju fullkomligt Kristian Lundbergs version. Vilka sympatier man än kan ha för honom som författare hindrar det väl inte att han gjort ett fatalt misstag i det här fallet?
För övrigt har jag länge undrat varför det är just författare som Jenny Tunedal (Aftonbladet), Kristian Lundberg (uppenbarligen Helsingborgs Dagblad, men också andra tidningar) och Per Planhammar (Göteborgs-Posten) som fått i uppdrag att skriva den här typen av samlingsrecensioner av en hel uppsjö deckare? Rör det sig om en slags straffkommendering, eller ett rent proletärt uppdrag för fattiga författare, eller hur ska man se det? Söker sig dessa författare/kritiker medvetet till den här typen av uppdrag? Man undrar. En poet av Jenny Tunedals typ är inte den första jag tänker på som deckareslukare, men det kanske bara är fördomar från min sida?!
Vad gäller fallet Kristian Lundberg, tja, man kan väl inte säga bara att han skickade "fel version" av en recension när han recenserar en bok som ännu inte kommit ut? Det tycker jag är magstarkt. Vem som är författare är i sammanhanget ovidkommande. Det borde handla om yrkesheder. Därmed inte sagt att jag dömer ut honom på det sättet, att konstatera att han gjort fel är inte samma sak som att "spika upp honom på korset"! Jag föreställer mig att han vet utmärkt väl själv att han gjort ett allvarligt misstag.
Oavsett om jag köper Lundbergs version rakt av och bla bla bla så kvarstår faktum: den aggression som riktas mot Lundberg är helt orimlig och står inte i proportion till misstaget! Jag erkänner gärna att jag tycker uppriktigt illa om Britt-Marie Mattsson, precis som Lundberg säger sig göra, och det påverkar naturligtvis hur jag väljer mina sympatier och vad jag väljer att tro på. Men mer än jag avskyr Mattsson avskyr jag moralism av alla slag. Därför blir jag misstänksam så fort jag hör tillmälen som "ohederlighet" (du väljer "yrkesheder") och dylikt i sådana här sammanhang - det tyder inte bara på att man gottar sig i andras felsteg och sätter sig på höga hästar skadeglädjens namn, utan också att man tror sig vara utan klander själv. Det kanske är en generationsfråga, vad vet jag, men jag känner mig verkligen främmande för begrepp som "hederlighet" och "anständighet". Om du läser Lundbergs kommentar från gårdagen så ser du hur dåligt han mår av det här. Att jag köper det han skriver där beror inte på enögdhet, hoppas jag, utan på att jag hyser medkänsla med en person som erkänt och bett om förlåtelse men inte fått den. Det är både beklagligt och småsint.
Jag tycker synd om både Lundberg och Mattsson, fast jag knappt vet vem hon är. Varför avskyr du henne så mycket, Roberth? Vad är det hon har sagt eller gjort eller skrivit som är så hemskt?
Är jag själv felfri? Nej, verkligen inte. Tycker jag det är fel att fejka recensioner? Ja. En recensents uppgift är att recensera befintliga böcker, helst någorlunda objektivt men samtidigt passionerat. Är det en moralistisk inställning?
Försvara gärna författaren och privatpersonen Kristian Lundberg. Men genom en egendomlig glidning i din text försvarar du faktiskt rätten att skriva fejkade recensioner - så länge det drabbar någon som ett antal kulturpersonligheter tycker är tillräckligt lågt stående. Eller "pompös". Som Britt-Marie Mattsson. Skulle det vara okej om det gällde en ung debuterande poet? Skulle det vara okej om det gällde Tomas Tranströmer? Men nej, det kan aldrig hända. Faktum är att det kan aldrig vara okej. Skulle alla "pompösa" författare sågas på svenska kultursidor skulle för övrigt väldigt få bli kvar oantastade.
Förlåtelse är ett metafysiskt begrepp. Det här handlar väl mer om Kristian Lundbergs trovärdighet som recensent, och den är för tillfället allvarligt naggad i kanten. För att inte säga obefintlig. Endast tiden kan väl råda bot på det. Och möjligtvis hans egen attityd. Ja, jag tycker hans avbön i HD är gripande, på sitt sätt. Men kritiken mot honom har inget drag av personförföljelse i sig, även om den uppenbarligen lett till det, som i så många fall av liknande "drev". Jag har för övrigt själv varit utsatt för en orkestrerad hatkampanj på Internet, i den mindre skalan, även om jag inte jämför mig med Lundberg. Så nog kan det leda till att man hamnar i en otäck stämning, även om man måste gå vidare.
Håhåjaja, skulle detta vara en åldersfråga. Jag har hunnit bli 47 och tillhör därmed förmodligen den sista generation som blev agad i skolan, av vaktmästaren. Har detta ett smack med min inställning till sakfrågan att göra? Nej. Jag tillhör mer eller mindre samma generation som Kristian Lundberg, jag tvivlar på att han själv skulle göra den dragningen.
Jag är ledsen om jag sårat Björsten med generationssyftningen. Det var inte meningen, det är bara det att min egen mor är född -57 och därav har det blivit naturligt för mig att betrakta "sena" femtiotalister som "föräldragenerationen". Hur som helst är det ovidkommande i den stora kalkylen.
"Problemet", eller hur man nu ska betrakta det, med en sådan här "debatt" är istället att den förr eller senare blir känslomässigt betingad. Min reaktion blev det omedelbart. Jag begick "misstaget" att skriva i affekt, det borde jag ha lärt mig att man inte ska.
Den främsta anledningen till att jag ändå gjorde det tror jag är följande: jag klarar inte av drevmentalitet. Jag ser rött. Lika lite som jag uppskattar återinförandet av skamvrån i barnuppfostran (eller att Kate Moss' skadeglada vedersakare viftade med pekpinnarna efter "kokainskandalen") uppskattar jag när drevet går nerför bygatan med en enskild kritiker. Skillnaden nu mot när hatet riktades mot Martinson efter Nobelpriset eller mot Norén efter Sju tre är ju att fokus vilar på kritikern och i-n-t-e författaren. Det är intressant, men kanske inte avgörande. Vad som däremot är avgörande för mig, och nu pratar vi känslor som verkligen är nersölade av livets alla erfarenheter, är att vi bortser från hur det känns för den enskilde som drabbas. Kom igen, tvåhundra jävla hatmejl för två rader om en bok!. Hur man än vrider och vänder på det så är det helt absurt. Och jag misstänker att Mattsson njuter lite, men bara lite, av att känna sig förorättad. Om detta vet jag naturligtvis inget egentligen, och det är självklart att mitt ogillande av henne som person också påverkar min reaktion. Det är jag beredd att acceptera och till och med stå för.
Och sen, bara för att förtydliga det ytterligare, så tror jag alltså inte på tanken att vi ska ha tidningarna fulla av påhittade recensioner av oskrivna böcker. Och det tror jag inte att du tror att jag tycker, Björsten. Men det får finnas rim och reson när hyenorna sätter efter bytet. Kristian Lundberg har erkänt sitt misstag, bett om ursäkt både till författaren och till den läsande publiken. Vad mer ska han göra? Ställas i skampåle och bespottas? Blir han mer trovärdigt då, när tiden gjort sitt? Knappast.
Jag inser att det finns "rättrogna" som kommer att älta det här in absurdum, det är okej, men personligen kommer jag aldrig att skämmas för min avsky inför behovet av att pissa på den som redan ligger i rännstenen (bildligt talat, bör nogsamt påpekas). I synnerhet när vederbörande bett om ursäkt för att han över huvudtaget hamnat där.
Och nej, det spelar ingen roll vem och vad recensionen gäller (när Tranströmer ändå nämns kan jag väl passa på att påpeka mitt missnöje med den unisona hyllning som kritikerkåren stämmer upp i varje gång han publicerar en bok. Det, om något är väl "ohederligt"?). Man SKA inte skriva om böcker eller konstverk som inte existerar - oavsett om det gäller en debutant eller Fan själv. Det vet Lundberg lika väl som alla andra. Hans trovärdighet är skadad, ja, likväl om detta är Lundberg pinsamt medveten. Men låt karln vara nu, och försök att vara åtminstone lite "hederligt" kristen: förlåt och gå vidare! (och håll inte på och håll på, som undertecknad)
Ibland stormar det i ankdammen. I den typen av genomgångar av årets böcker, där 30-50 böcker omnämns, är det omöjligt att kräva att recensenten skall läsa ALLT. Särskilt om det är deckare som skall avhandlas. Har full förståelse om man "fuskar" lite grann. Genren i sig är ju ganska förutsägbar och många av "dussin-deckar-författarna" (Hellberg, Marklund, Jungstedt, Mattson m.fl.) skriver väldigt förutsägbart. Jag tror det är många kritiker som kan skriva ihop ett kort (och bra) rencension om deras böcker utan att ha läst dom. I arbetet som bibliotekarier tvingas man ge boktips och leverera omdömen hela tiden om böcker man inte läst. Tack vare en hyffsad kännedom om författaren och en vag föreställning om vad boken handlar om klarar man det mesta. (Jag har även publicerat recensioner av konserter, böcker, skivor som jag ibland skrivit INNAN jag läst, lyssnat på verket i fråga.)
Att Kristian Lundberg publicerar en recension av en bok som han inte läst (även om det skett av misstag) tycker jag är helt OK. De raderna borde i sammanhanget betraktas som tämligen försumbara!
I detta utkast har han sågat en ännu inte färdigskriven bok av den uppblåsta göteborgsjournalisten Britt-Marie Mattson. Märk väl: det är alltså inte ens ett betydelsefullt författarskap han har givit obefogad kritik, utan en dussinförfattare i en tämligen umbärlig genre.
Ja, hur har folk mage att tycka synd om den usla och upplåsta deckarförfattaren och låta poeten löpa gatlopp! Har pöbeln då inget vett alls?
I den typen av genomgångar av årets böcker, där 30-50 böcker omnämns, är det omöjligt att kräva att recensenten skall läsa ALLT. Särskilt om det är deckare som skall avhandlas.
Jo. Det kan man. Klarar man inte av det åtar man sig inte uppdraget, punkt slut. Gör man någonting annat ljuger man medvetet för tidningens läsare – som säkerligen till stor del är intresserade av just deckare – och de har fan mig all rätt i världen att förvänta sig att det inte skall ske i en tidning de betalar prenumerationen för.
Naturligtvis är hatbrev aldrig vidare lyckat, för övrigt. De är de inte oavsett sammanhang. Men det har inte så mycket att göra med huruvida Lundberg gjort någonting idiotiskt – vilket jag anser att han har, både från början och sedan i sina försök att försvara det – eller inte. Få tillräckligt mycket uppmärksamhet och det kommer alltid att finnas folk som blir förbannade på dig. Det skall inte blandas ihop med den fullt legitima kritiken av Lundbergs agerande.
//JJ
Vi har alla våra (est)etiska böjelser. Poeten framför deckarförfattaren?, förlåtelsen framför klandret?, syndaren framför moralisten? Ja.
Jag, med mina personliga preferenser, läser förmodligen också hellre poeten än deckarförfattaren (undantaget om diktaren är en klåpare och deckarförfattaren någorlunda kompetent). Däremot ser jag det som fullkomligt irrelevant för en sådan här fråga om poeten recenserat deckarförfattaren eller vice versa, medan din text gör klart att det inte är så farligt för att det är ju bara en deckarförfattare. Det känns lite – för att sträcka det tillräckligt långt för att visa poängen, naturligtvis, och inte för att jag vill påskina att agerandet på något sätt skulle kunna gå att likställas – som att det var ju okej för bankiren att slå honom för det var ju bara en tiggarunge eller varför är vi så upprörda för att adelsmannen tvingade sig på henne, hon var ju bara en piga?
//JJ
Du förvånar mig Thomas. Att man kan komma undan med att fejka betyder väl inte att det är BRA att fejka? Du skriver ju mer eller mindre att det är okej att fejka en recension så länge det bara drabbar deckarförfattare - eller någon annan som inte räknas riktigt?
Jämförelsen med en bibliotekarie håller inte måttet. Ingen räknar med att bibliotekarien har läst alla böcker han eller hon talar om, där är det självklart en bra egenskap att kunna extrapolera (heter det så?) att ge förslag på läsning man ännu inte själv har kunnat ta del av, att ge en överblick osv. En recensent förutsätter jag har läst den bok han eller hon får betalt för att recensera (säkert alldeles för dåligt betalt, men det är en annan sak)! Kristian Lundberg-debaclet är ju jämförbart med en recensent som publicerat en recension av en teaterföreställning/konsert som i själva verket blev inställd (vilket har hänt), det vill säga det går inte att förklara bort det. Det här blev plötsligt en mycket större fråga än någon enstaka recension hos Kristian Lundberg. Med din inställning - jag vet inte hur pass vanlig den är men två skribenter på Argus-bloggen har ju redan gett uttryck för inställningen att det är okej att fejka - vet vi ju inte om NÅGON recension på kultursidorna är underbyggd eller inte. Kanske Kristian Lundberg bara har läst hälften av de böcker han skriver om? Kanske Per Planhammar och Jenny Tunedal inte alls har läst de böcker de tar upp i sina deckargenomgångar i G-P respektive Aftonbladet. (Fast Jenny Tunedal verkar ha löst svårigheterna genom att ta upp färre titlar, men jag vet inte.) Jag ska inte måla fan på väggen men den här diskussionen tycker jag börjar bli obehaglig. Och Roberth, du ger just uttryck för en moralistisk inställning i den här frågan, gentemot dem som tycker annorlunda än du! Jag skulle gärna ha fler synpunkter, från exempelvis Agamemnon-Håkan eller Argus-Helena.
Som begynnande frilans tycker jag att det är rätt märkligt att se hur ett proffs som Lundberg bär sig åt. Han lämnar alltså en text där han sågar en bok som inte finns. Hur många gånger läste han igenom den texten innan han skickade den? Naturligtvis borde hans son inte behöva ta emot hatsamtal per telefon, men Lundbergs kommentar till det som hänt är självömkande. Han utnämner sig själv till den ende i Sverige som tar konsekvensen av sina misstag - det är nästan ranelidklass på det uttalandet. Se även DN, där han säger att HD:s läsare är "dumma". Och han är fortfarande välkommen att skriva i HD, dock inte som recensent. Så går det om man är stor.
Thomas C: det är okej att såga böcker man inte har läst, menar du? Det är väl skillnad på att som bibliotekarie rekommendera att folk provar böcker man inte läst själv (i bokhandeln där jag jobbar gör vi det varje dag - och vi påstår förstås inte att vi läst dem) och att såga dem som recensent. Jag hoppas att jag inte har lika lojala fans som Lundberg om jag någon gång blir så stor att jag tillåter mig att slarva.
Andreas, jag tycker naturligtvis också att det är helt vansinnigt att såga en bok som inte finns, och att en deckarförfattare ska behandlas med lika stor respekt som alla andra. Däremot är jag inte särskilt förvånad, jag tänker mera "jaha, det var ju bra att det här kom fram i ljuset så att man får se hur det går till".
Nu tar vi det igen: jag tycker alltså INTE att det är grönt att fejka recensioner, om jag har fått det att framstå som det är det helt oavsiktligt. Vi tar det igen, för säkerhets skull: jag tycker INTE att man ska skriva omdömen, vare sig positiva eller negativa, en bok som man inte läst. Tro det eller ej, men jag brukar faktiskt läsa de böcker jag är satt att recensera. Det brukar dock röra sig om en åt gången, ibland fler. Aldrig femtio. Det här handlar för min del mest om eftermälet av Lundbergs flagranta misstag - mobbingkultur och pöbelmentalitet. Alla ska hata Lundberg-leken. De flera mot den enskilde. Jag tycker det smakar illa i munnen av sådant. Kanske hade jag inte reagerat LIKA starkt om situationen varit den omvända, om Mattsson hade sågat en bok som Lundberg inte färdigställt. Men nog hade jag tyckt det var fel, precis som jag FAKTISKT tycker det var fel av Lundberg. Men jag upplever inte, som vissa andra, det betydelseselösa i att en människa ångrar sig och ber om ursäkt. Och att klass- och/eller genusproblematiken skulle blandas in i det här hade jag bara väntat på. Nu blev det klass. Men ärligt talat, Johan, det är väl en viss skillnad mellan att skriva två rader om en bok som inte finns och att som adelsman tvinga sig på en ovillig "piga". Jag vet inte hur du fungerar riktigt, men jag tycker att det senare är betydligt värre än det förra.
Vad i för att sträcka det tillräckligt långt för att visa poängen, naturligtvis, och inte för att jag vill påskina att agerandet på något sätt skulle kunna gå att likställas var det jag hade behövt förtydliga, Roberth?
//JJ
Det är skillnad på en recension och en recension! Och det är skillnad på dikter och deckare! Varje genre har sin stil, det gäller även recensionerna. För närvarande läser jag betydligt fler deckare än dikter och värderar inte recensentens åsikter om deckaren lika högt som om diktsamlingen. (Men det är kanske en helt annan debatt.)
I de svepande årsbetraktelser som görs, där en oöverskådlig bunt av allsköns litteratur avhandlas, tycker jag det är helt OK att recensenten inte läst ALLT! Om jag inte förstått fel (vilket ofta händer) så avhandlade Lundberg B-M Mattsons outgivna bok med ett par meningar. Det tycker jag man ka ha överseende, även om det var ett (o)medvetet misstag.
Varför alls göra jämförelsen om den ändå inte har någon tyngd, Johan?
Trots att "Lundberg-debatten" är mycket livlig i bloggar och nättidningar, så är det skrämmande tyst på kultursidorna (eller har jag missat något?). Kan det vara så att en och annan kulturskribent gömmer sig i garderoben med dåligt samvete? Kanske det finns fler som har skrivit recensioner av böcker de inte läst? Jag drar mig till minnes en serie resebetraktelser som en "känd svensk författare" skrev och sålde, utan att ha lämnat hemstade. Författaren tvingades hålla sig inne ett par veckor den sommaren för att inte avslöjas. Det dåliga resesamvetet dämpades med ett antal tusenlappar. Vad tvingas inte kulturarbetarna göra för att överleva? Att det finns skribenter som håller etik och moral högt (som framgår av inläggen ovan) är hedervärt, men jag tycker fortfarande att det både acceptabelt och (minst sagt) roande att det ibland smyger sig in en katt bland hermelinerna och livar upp den den allvarstyngda vardagen.
Göran Holmquist skriver i Helsingborgs Dagblad en krönika om ett antal författare och kritiker som varit lite för snabba med pennan och inte kollat fakta ordentligt. Eller recenserat pjäser och konserter de inte bevistat. Kristian Lundberg är långt ifrån ensam.
http://hd.se/kronika/kronikor.shtml?kat=goran_holmquist
Göran Holmquist avslutar med att citera Ulf Lundell, som haft en och annan åsikt i ämnet; "Ta varken dej själv eller en recension på alltför mycket allvar för då kanske du sitter där en dag och upptäcker att du inte kan skratta längre, inte ens det minsta lilla sataniska hånflin kan du prestera."
Det skrivs ju årsbetraktelser också över poesi... Poul Borum gjorde det under en följd av år, just Kristian Lundberg har faktiskt gjort det för Expressen vill jag minnas. Är det okej att fejka även i sådana årsöversikter? Det är ju så många titlar att hålla reda på!
Pelle Andersson skriver en för omfånget rätt så gedigen genomgång av årets lyrikutgivning i dagens Aftonbladet. Jag finner ingen anledning att tro att han inte läst det han skriver om. Alltid något. Men det kanske säger mer om min gränslösa naivitet än om Anderssons noggrannhet. Vem vet?
Här är länken till den åsyftade texten: http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,959857,00.html
En föga kontroversiell åsikt kanske men... jag har den största respekt för Kristian Lundberg som författare. Men som kritiker har han nu tappat all trovärdighet. Att han till slut bad om ursäkt förändrar förstås inte detta faktum. Och det där med misstag köper jag inte, han hade ju uppenbarligen på förhand bestämt sig för att såga Mattson sönder och samman, tydligen för att han inte gillar henne personligen. Henne går det förstås ingen nöd på, hon säljer säkerligen ännu bättre efter den här "affären", men man bör ha nån form av kritiker-etik om man ska få fortsätta att ta betalt för något så trevligt som att läsa böcker.
Jag skriver själv recensioner, gratis, för Göteborgs Fria Tidning, och jag måste helt ärligt säga att jag aldrig ens kommit på tanken att recensera böcker utan att ens läsa dem. Inte för att stoltsera med moral eller så, snarare tycker jag att det är ett oerhört kul jobb. Är man sen inte intresserad av slaskdeckare så kan man ju låta bli att recensera dem, svårare är det ju inte.
Sedan är det ju en helt annan sak med drevmentaliteten i kulturvärlden, och där är jag helt på Roberths sida. Det barmhärtigaste för alla parter hade nog varit att ägna saken en notis och sedan gå vidare, i stället för allt det här moralistiska bröstbankandet som är helt outhärdligt.
Att säga att man inte kan likställa två situationer för att man drar resonemanget till sin spets är inte att säga att resonemanget inte har någon tyngd, Roberth. Det betyder att man drar resonemanget till sin spets för att visa hur illa det är med den sortens tankegångar.
//JJ
Jag träffade Petter Lindgren på Tvärbanan igår. Jag frågade om han hade läst senaste numret av Lyrikvännen. Det hade han. (Att han hade skrivit om det för Aftonbladet visste jag ju redan.)
Hehe :-) Det var roligt. Vad gjorde Petter på Tvärbanan?
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att herr Pelle Andersson inte läst riktigt alla diktsamlingar från pärm till pärm, men det kanske man inte törs säga. Imorgon är det julafton. Den svenske stjärngossen har landat välbehållen i USA. Julgranarna lyser. Alla barn är snälla och glada (om dom orkar).
Jaa du Helena, Petter var ute och åkte tåg uppenbarligen, med en barnvagn. Det var kul att se honom. Jag träffar poeter nästan dagligen på Tvärbanan faktiskt, vissa perioder.
Gullmarsplan kanske är något slags poetiskt centrum? Jag har sett såväl Lars Mikael Raattamaa som Göran Greider där i krokarna.
Gullmars ÄR nu stans poetiska centrum! /Ola
Kristian Lundberg är inte en person som värdesätter sanning och han är därför en person som för alltid är dömd att hålla sig till den enkla provokationens genre.
I sin senaste bok "Malmömannnen" surrar han till det och skriver fiktivt att jag i vart fall stundtals sover på en soffa på jobbet på Rånkommissionen i Malmö. Syftet är dunkelt och efter ett år av hårt jobb där vi lyckats vända på en tråkig utveckling så känns det som ett skott i ryggen. Använd fiktiva namn om du skall vränga till det på det viset. Man skulle kanske slå sig på det där med kriminalromaner. Efter 34 år i jobbet i den främsta stidslinjen finns det mycket material att gräva ur utan att ljuga och förtala.
Willy Persson
Skicka en kommentar