BOFH, del 25

Plats: Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Tid: Lördag eftermiddag. Personer: Jag och Sven.

Jag sitter vid datorn. Sven gör entré med en låda rött vin.

Jag: Jag satt just här och längtade efter dig.

Sven: Å, det var länge sedan en flicka sa så till mig!

Han lägger lådan på skrivbordet bredvid mitt och slår en lov bortåt köksregionerna, medan jag beklagar att jag inte kunde komma på fyrtioårsfesten som han arrangerade för sin bror i förra veckan. (I samma lokal som där Dogge spelade in Elgigantenreklamen, obs!) Sven förklarar att det skulle ha blivit en lyckad fest om det hade kommit tjugo personer till.

Sven: Men jag är trött på att ordna fest nu, jag ska inte göra det mer.

Han ger mig en adress så att jag kan titta på några bilder från diverse partytillfällen som han har lagt ut på en av sina sjutton domäner och jag frågar förstås om jag kan få publicera en bild här på bloggen. Det får jag inte.

Sven: Det skulle vara den på Rikards röv då.

Bilderna vill inte komma fram. Min dator (ja, den fina som ser ut som en lampa som jag fick förra året) står och funderar i en evighet.

Sven: Dog den nu?

Jag: Nejdå, det är bara att vänta i sju minuter, den fungerar så, den lilla lampan ...

Sven: Får du inte spatt?

Jag: Jodå, men jag har vant mig vid att få spatt.

Sven går ner i källaren och kommer upp igen efter en minut. Datorn säger att den inte vill ansluta till internet.

Jag: Det är faktiskt något fel ...

Sven: (går in i en skrubb på Kjells kontor) Vi får ta och byta den där datorn.

Jag: Det är något fel på uppkopplingen.

Sven: Jag vet. Jag har lagat den.

Bilderna dyker upp. De föreställer mest olika människor i grönt ljus med pingisracketar i högsta hugg och i vimlet kan jag urskilja Preben, Janos och Sven själv. Och den tidigare nämnda röven, fast med kläder på.

Sven: Har vi någonting som kan låtsas vara ett inslagningspapper? (lyfter upp vinlådan) Jag ska ge bort den här till Pongo.

Jag: Varför då?

Sven: För att hon gjorde så mycket mat och kämpade så mycket och städade på festen. Plus att den här är alldeles för öppnad så vi fick inte lämna tillbaka den.

Jag hittar en gammal pappersduk ovanpå ett skåp. Sedan ger jag honom tejpen.

Sven: Åh, vilken service!

Jag: (studerar duken som Sven börjar klippa i) Vad ska man kalla den där färgen då? Blå?

Sven: Ja.

Jag: Ja, jag måste ju veta eftersom jag ska blogga om det.

Sven: (pysslar och knåpar med papper och tejp) Jaha, vad ska det vara mer i det där BOFH-avsnittet då?

Jag: Jag vet inte. Är det något du vill föra fram till mänskligheten?

Sven: Att jag har skrivit ett till blogginlägg i min blogg. Rubriken på det var helt otippat att det skulle ta ett halvår för mig att skriva nästa inlägg.

Jag: Du har alltså skrivit två inlägg med ett halvår emellan?

Sven: Mm.

Jag: Kan man få adressen då?

Sven: Nä! Jag tänker inte göra den offentlig förrän det finns ett tjugotal inlägg i den.

Jag: Typ om tio år då.

Sven: Typ.

Jag: Vad handlade det första inlägget om?

Sven: Om Futong, min kompis ... Jag kan verkligen inte slå in paket alltså!

Jag: Det som är så lätt. En fyrkantig låda.

Sven: (granskar sitt halvfärdiga verk) Jaha.

Jag: Det blir väl fint?

Sven: Nej, men jag är jättedålig på att slå in paket.

Jag: BOFH är det enda som är roligt att blogga om, tycker jag.

Sven: Varför är det så?

Jag: Jag har inte lust att skriva om poesi och sådant.

Sven: Jävla dravel.

Jag: Ja.

Sven: Nu behövs det bara ett snöre.

Jag: Du kanske kan ta någon gammal sladd?

Sven: Ja, de där modemsladdarna till iMacarna är ju så där silvriga och fina. (han öppnar ett skåp) Eller också tar jag det här guldsnöret som jag hittade här.

Han binder snöret runt paketet och skriver "Till Pongo" med röd tusch och ritar hjärtan bredvid.

Sven: Skillnaden mellan dravel och poesi är att poesin låter bättre. Men är det något jag blir jävligt irriterad på så är det när det är rimstuga i teve och folk ringer in och så kommer de med sådana här keffa skabbiga skitrim och det är kända personer som rimmar och ändå kan de inte rimma och så får de en massa applåder och så tycker folk att det är så fantastiskt!

Jag: Vadå rimstuga?

Sven: Jamen på bingolotto, morronteve, what not, så är det ju sådana här rimstugor ...

Jag: Varför vill folk ha en massa rim?

Sven: Jamen, det är klart att folk vill ha rim på sina julklappar!

Jag: Så de har bara det där vid jul?

Sven: Ja, men det är lika illa när vem som helst diktar ihop något grötrim, varför blir alla så imponerade?

Jag: Det är väl den där entusiasmen från barndomen som sitter kvar, när man lärde sig rimma på katt och hatt ...

Sven: Jag har funderat på att odla mina battlartalanger, för det är något jag skulle kunna utveckla.

Jag: Ja, du är ju ganska arg.

Sven: (ser frågande ut)

Jag: Och lite slagfärdig.

Sven: (lyser upp) Slagfärdig is my middle name. (tittar på mina anteckningar i BOFH-dokumentet) Hur ska du få ihop det där till någonting då?

En kompis till Sven dyker upp. De dricker kaffe. Innan jag går hem från jobbet mailar jag anteckningarna till mig själv och nu har jag äntligen redigerat dem. Vart bilden på Rikard tog vägen vet jag inte. Men det går väl lika bra med en lemur.