How do YOU think it feels? (som Lou Reed sjöng)

"Misogyna manliga kritiker som har råkat illa ut och blivit offer för något så monstruöst och bestialiskt som en ung kvinnlig poet blir inte alltid prostituerade eller psykfall, utan det händer, om också i undantagsfall, att de som gamla endera mobiliserar kraft att slå tillbaka eller helt enkelt blir kapabla att på ett ingående och psykologiskt missvisande sätt beskriva vad de har varit med om, till varnagel för andra men kanske framför allt som tröst och som erinran om att skräcken inför kvinnor inte bör fästas vid offret utan vid de undermänskliga kreatur som förgriper sig på manliga kritiker, vare sig dessa brottslingar är biologiska kvinnor, hermafroditer eller ömkliga internetonanister med barnporr på sina skärmar.

I modern svensk litteratur har några av dess offer kommit till tals. Den som från litterär och psykologisk synpunkt har gjort det allra mest övertygande är Tommy Olofsson i ”Tigerhjärtats sånger” (1999). Bakom hans dikter finns inte bara en prekär biografisk bakgrund, en för sitt brott dömd kvinna, utan även en litterär förmåga som höjer sig skyhögt över de flesta skildringar som har framsprungit ur denna äckliga bottensats av vårt samhälle.

Vid läsningen av Olofssons ”Tigerhjärtats sånger” kan nog även den mest humant sinnade stundtals bli benägen att beklaga att vi i Sverige inte längre kan erbjuda åtminstone kastrationsstraff. Det finns fler skildringar, mer eller mindre effektfulla, och problemet med några av dem har i efterhand visat sig vara att de kanske inte är helt tillförlitliga.

Bonniers ger nu ut en lång diktsvit av Sofia Rapp Johansson, född 1980, som under ett par års tid har behandlats på ett rehabiliteringshem för unga drog- och spritmissbrukare. Hon är uppvuxen i en missbrukarfamilj och har, skriver hon i sina dikter, blivit sexuellt utnyttjad av sin far, senare även av hans pundar- och fyllekompisar, sedan hon var i spädbarnsåldern. Diktsviten har titeln Silverfisken, detta efter det djur som lilla Sofia identifierade sig med och låtsade att hon var, när hennes far eller någon av hans alkiskompisar våldförde sig på henne, vanligtvis genom ändtarmen.

Jag kan mycket väl tänka mig att skrivandet av dessa dikter har fyllt en offensivt befriande funktion i den rehabiliteringsprocess som Sofia Rapp Johansson har genom gått under de senaste åren. I så fall är det gott nog, ja mycket mer än gott nog. Men jag är betänksam över att skildringarna av övergreppen är så detaljerade, att poeten frossar i dem. Säkert och med all rätt är hon driven av äckel, så att det är fråga om djävulsutdrivning, men dessvärre snuddar alltför mycket vid det socialporrigt spektakulära. Och jag kan förstå att förlagsredaktörerna på Bonniers inte har bemödat sig om att korrigera svenskan, i varje fall inte mer än nödvändigt. Här är det autenticitet som ska hävdas. Men på författarens bekostnad!

Frågan är alltså om förlagets hantering gör Sofia Rapp Johansson och hennes prekära berättelse rättvisa. En viss rivig poetisk talang har onekligen den här tjejen, inte tu tal om saken, men mycket tyder på att hon har blivit redigerad alltför sparsamt, just för att framstå som så mycket offer som möjligt, något för tv-soffor och kvällstidningar, mest som ett spektakulärt fall och inte i första hand som den poet som hon verkar vara på väg att bli. Jag tycker att det är synd – och nog rentav skam. Det är lätt att känna sympati för Sofia Rapp Johansson, tveklöst, men man kan undra över varför förlaget inte har månat om henne mer från rent konstnärlig synpunkt, i hanteringen av hennes manuskript. Det är väl ändå inte meningen att hon ska bli utnyttjad en gång till, även i den litterära svängen."

Mytom Flosonos
litteratur@svd.se