2007-01-30

Debut 2006... sent omsider

Debut 2006 (snart kommer Debut 2007 förstås) är en släkting i rakt nedstigande led från de gamla Grupp-antologierna, som också gavs ut av Wahlström & Widstrand. Ändå upplever jag den som så olika i upplägg och framtoning från den gamla sortens debutantantologier. Ta bara detta med bredden; i Debut 2006 medverkar nio författare, eller blivande författare. I exempelvis Grupp 67 & 68, som jag råkar ha i min bokhylla i form av utrangerade biblioteksexemplar, är de medverkande uppemot 30. Grupp-antologierna är verkligen brokiga, de medverkandes självpresentationer är placerade i direkt anslutning till bidragen och verkar ofta skrivna med en klackspark. Ströjobb och fria universitetsstudier överväger bland de flesta som bakgrund. I något fall (Lasse Kew Karlsson i Grupp 68) ingår även fängelsevistelse bland erfarenheterna, en bakgrund som förefaller omöjlig i dag bland debuterande författare.
Den Grupp-antologi jag medverkade i (Grupp 86) hade fortfarande 17 olika medverkande, det fanns fortfarande en brokighet över urvalet. Som kontrast har Debut 2006 alltså endast nio medverkande, varav sex redovisar genomgångna skrivarkurser. (Skrivarkurser nämndes aldrig i de gamla Grupp-antologierna, om jag minns rätt.)
Vad vi har i den nutida debutantologin är alltså ett slags destillat; det bästa av de som har genomgått olika prestigefyllda skrivarutbildningar. Detta speglar förstås en slags professionalisering, inte bara av författarrollen utan av rollen som ung sökande, skrivande människa. Det finns numera institutioner och utbildningar som suger upp dem som vill skriva, tar sig an dem och till viss del formar dem. Tiden för eget, förutsättningslöst sökande är förmodligen kraftigt nedmonterad.
Det rör sig om debutanter som redan har "halva inne" (opassande uttryck, jag vet, speciellt som det mest är tjejer som debuterar här) i branschen, de gör inte så många misstag. Ibland framstår det som väl redovisade skriv- och stilövningar, ibland glimtar egensinnet till. Men det mesta är under kontroll, känns det som.
Erik Bergqvist säger i förordet å juryns vägnar: "Att de medverkande är sinsemellan så pass skiftande beror inte på något medvetet val från vår sida". Men jag uppever det inte så. Ju mer man vill låta påskina att här finns en brokighet tycker jag att just detta saknas. Visst representerar de publicerade författarna olika stilar. Men de är samtliga ungefär lika "fullgångna", de representerar skrivsätt som är etablerade och som det dessutom finns mentorer för vid de olika skrivarkurserna. Jag tycker mig se influenser från exempelvis Katarina Frostenson, Malin Isaksson och Marie Silkeberg.
Det här är en orättvis betraktelse och visst finns det guldkorn. Jag började läsningen bakifrån, och bäst framstår för mig fortfarande Maria Margareta Österholms flickdikter, som har en slängig auktoritet i tilltalet. Värdet av tematiken devalveras dock något då man inser att flick-temat är minst sagt ymnigt förekommande bland bidragen. Något motsvarande om konstruktionen av det manliga könet finns inte representerat, trots att det enligt min mening är det svåraste som finns att bli man i dag därför att ingen talar om hur det ska gå till och man får lösa det helt på egen hand. Detta tematiseras fortfarande inte i litteraturen, om man inte ska se "excesser i extremt våld" som en anspelning på detta.
Viktor Johansson (of Lysande namn-fame) blir jag inte riktigt klok på. Hans dikter är som hårt knutna block av metaforer, kanske just de "kapslar" som finns i namnet på hans kommande diktsamling. Jag kan inte bestämma mig för om de är väldigt bra eller snarare en aning krampaktiga.
Genomgående lyser den större världen med sin frånvaro (detsamma kunde inte sägas om Grupp-antologierna från slutet av 60-talet!). Emma Amanda Söderlund ger i förbifarten en del gripande inblickar i en hemsjukvårdares (?) vardag, men det är ungefär allt. Annars är det "jag och papperet, jag och papperet", väl utförda uppgifter men inte så mycket mer. Jag kunde faktiskt önska mig mera våld mot skrivarkursernas dominans.

7 kommentarer :

Anonym sa...

Många intressanta iakttagelser. Även om jag inte läst Debut 2006 känner jag igen det du tar upp hos många yngre författare. Tack för en bra blogg.

The Loser sa...

...att det enligt min mening är det svåraste som finns att bli man i dag därför att ingen talar om hur det ska gå till och man får lösa det helt på egen hand.

Fast å andra sidan, om nån kom och talade om för dig hur det ska gå till, skulle du inte vilja be dem dra åt helvete?

Gabrielle Björnstrand sa...

Apropå citatet ovan: "Man" är nåt som utvecklas i rätt läge, inte nåt man blir pedagogiskt introducerad till...enligt min ringa erfarenhet.
Men det kan ju finnas förhinder. Så även med "Kvinna".
Nej, jag drar ingen gender-sväng här. Det är inte min favorit-patiens.

Men fin text, Andreas.
Och så blev jag nyfiken på den där Maria Margareta Österholm, du nämnde, kan du inte skriva in någon text från antologin här på Argus?

Andreas Björsten sa...

Svar till The Loser-Håkan (till att börja med): Jo, du har nog rätt. Men jag talar om en litterär tematisering av det manliga könet som något specifikt. Inte uppväxtskildringar, som det väl går tretton på dussinet av, där det är likhetstecken mellan man och människa. Det närmaste i den vägen jag kommer är väl min kompis Johan Nordgrens dikter "jag är en duktig man" respektive "jag är en dålig man" i antologin Svensk slam!

Jonas Bergh sa...

Jag har gått fyra år på skrivarlinjer, det gav mej frihet. Jag plockade vad jag ville plocka, jag blev inspirerad. Jag själv och flera av mina klasskamrater (Anna Jörgensdotter, Ninni Holmqvist, Andrzej Tichý, Ida Börjel, Mirja Unge, Eva-Maria Liffner, Niclas Nilsson) har gett ut självständiga och egensinniga böcker som inte nämnvärt påminner om varandra.

Vad man får på en bra skrivarskola är TID, inspiration och kunskap.
Det är konstigt att skrivarskolor ofta diskuteras av människor som inte gått någon (jag vet inte om du har gått någon skrivarskola, Andreas, men det verkar inte så). Det finns en reaktionär inställning, autodidaktisk romantik i vissa fall hos vissa kritiker (nu samlar jag ihop cirka sju-åtta års då och då uppkommen debat). Fair enough. Jag tillhör själv den falangen emmelanåt.
Jag är mycket tacksam för mina skrivarskoleår, framför allt i Skurup, och jag har aldrig upplevt mej som styrd in i en viss ton. Jag tror att alla brinnande självständiga författare klarar sej ur det mesta med hedern i behåll.
Själv anser jag mej aldrig ha tillhört någon grupp (förutom att jag var med i Grupp 94 och Grupp 95). Dom som bara plagierar eller inte orka jobba tillräckligt länge för att hitta sin egen röst, faller nästan alltid bort. Skrivarskolor eller ej.

Andreas Björsten sa...

Jonas, det är bra att du reagerar, annars blir det ju ingen debatt. Vad gäller mig själv har jag gått på en skrivarkurs, en gång i veckan, vid S:t Eriks folkhögskola. Jag upplevde den som alltför auktoritär, läraren var för övrigt jägare också i det privata. Nå, alltid lärde jag mig något, som av alla erfarenheter, men jag upplevde undervisningen i alltför hög grad som att det fanns ett "facit".
Jag vet att många vittnar om motsatsen, om skrivarkusernas positiva sidor. Men det stör mig hur förläggaren Hans Isaksson - minns inte om han är på Bonniers eller Norstedts - i Maria Gummessons bok "Att skriva börjar här" säger att det är viktigt att de som skickar manus till hans förlag framhåller att de har gått skrivarkurser, om de har gjort det. Det stör mig hur de som har formats på skrivarkurser har någon slags snabbtillgång till förlagen (jag vet ju vilka inflytelserika författare och samtidigt talangscouter för förlagen som håller till på de olika skrivarkurserna). Det är bra att du vittnar om mångfalden, men jag har en motsatt uppfattning.

Andreas Björsten sa...

Gabrielle, vad gäller stickspåret om manlighet (för i den här diskussionen är det väl ändå något av ett stickspår): Det tog mig 40 år att förstå någonting av vad manlighet är och kan vara. Och jag är, som det brukar heta, inte fullärd än. För mig är det lika dumt att säga att könsrollerna är helt biologiskt bestämda, som att säga att de är en renodlad social konstruktion. Jag upplever att det är ett samspel.
Det har hur som helst blivit relativt vanligt bland yngre kvinnliga författare att skriva på temat flickighet, att samtidigt uppvärdera och problematisera den rollen. Den som föregår kvinna och som samtidigt är öppnare? Det är inte några renodlade uppväxtskildringar, även om det är det också, det är onekligen genus-influerat. Men pojkaktigheten - eller vad man ska kalla det - hos pojkar får inte samma komplexitet. Den tas antingen för given eller ses som något renodlat negativt. Allt det här har för övrigt blivit väldigt politiskt inflammerat av någon anledning.
Vad gäller Maria Österholms dikter minns jag dem som att de har en malande intelligens parat med charm, vilket är tilltalande för mig. Vet inte om jag kan göra dem rättvisa genom att citera, eller om jag av copyrightskäl ska citera över huvud taget, ska fundera på saken!