Fina Gubbar - och Woolf 125 år

Mysa söndags-TV, kolla fina gubbar. Nej, jag är inte ironisk.

För här kom ännu en intervju med Ingmar Bergman, nu en bit över åttio, mildare än någonsin, ser ut att strunta i det mesta, som om han har en sista lycklig barndom. Han prisar Lena Endre, och berättar sen om min egen far och deras jävlar anamma lustfyllda samarbete. Gunnar, i bild, intensiv och humoristisk. Sedan Bengt Ekeroth, en annan av de verkligt stora, mest känd som Döden. Filmen hette "Sjunde Inseglet", om det skulle gått någon förbi.

Därefter en porträttfilm om Willy Kyrklund. Honom har många prisat, men honom läste jag för allt för längesen; Solange - som jag tyckte var för mesig - och Mästaren Ma, som stämde bättre överens med de taoistiska gubbar jag gillade redan som ung.

Nu sitter han där, också han som ett gammalt barn, klarvaken och kärnfrisk i sitt umgänge med språket. Säger gärna något kort och enkelt: "Min mamma och pappa älskade mig." Svarar på frågor med ett oaffekterat "ja". Berättar sagolikt lugnt om sin barndoms by i Karelen. Säger: "Det är klart att man inte blir författare om man inte känner ett utanförskap". Och visar på en liten håla under en bro där han i tonåren la sig att filosofera, för att komma undan "den hemska världen".

Denna spröda och kedjerökande man är nog lik de gamla kineserna, de visa taoisterna som lät saker framstå och visa sig, hellre än de jagade upp dem. Ingen snitsighet i uttrycket; författaren visar bilder, inte sig själv.

Herbert Blomstedt intervjuad i radio är en annan fining. En exakt, nästan skolmästarskarp dirigent, som jag gillat i åratal, och som inte är rädd för att öppna sig. Han berättar om väsentligheter i arbete och liv, känslig och rättfram. Och sen kom David Sandström, inte gubbe alls, men klok.

Manlig mognad: Finns.

Men "Such men are few and far between", som Shakespeare skrev.

Detta blev en exklusiv blog. För att göra saken värre drar jag till med ännu ett högt nummer, en kvinna: Virginia Woolf, som - om hon levat - skulle fyllt 125 år häromdagen (26/1). Läs henne, läs framförallt "Mot Fyren", en på en gång flödande och komplicerad roman; en inpressionistisk avvikelse från den inre monologens mer mekanistiska skola (Ursäkta, Joyce!).
Och läs "Ett Eget rum". Och "Mrs Dalloway", som flipprar ut i kalejdoskopiska skärvor, mångstämmigt, förfinat, fåfängligt, på ett corny sätt filosofiskt.

Som hon skrev i ett av sina brev: "It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
__________________________________________________

Hör radio-reprisen: "Bakom tystnaden: David Sandström och Herbert Blomstedt" på "Schüldt i P2" nu på Lördag 23.07.
Web-adr: http://www.sr.se/lyssna igen