God morgon, Herr Ångest!

Det finns vissa gränser för vad man ska skriva om, på en blog. Ångest hör inte dit, det kan man inte skriva om, det är inte coolt, men vad fan!

Vaknade efter fyra timmars sömn och grep efter mera sömn. Förgäves. Ingmar Bergmans beryktade vargtimme hade nått in genom gardinen. Man vänder sig och hittar inget namn på intigheten. Men man hittar allt möjligt annat; sånt som inte blev som det skulle, allt man ännu måste hinna göra i livet, det man förlorat, de man älskat och mist, de som dött, det som sket sig ohälpligt redan vid första mötet, den som aldrig kom loss, den man själv blev så trött på, band som klipptes och solar som sjönk i dånande hav.
Ångest är Kitsch för Klasslösa.

Men det tänker jag inte när den kommer. Det vore inte fint. Jag säger: God Morgon Herr Ångest! Vad ska vi tala om idag då?
För jag vet att Ångest och jag har ett korttidskontrakt, högst en dag får han på sig att avlämna sina bistra budskap. Sen är det klippt. Jag är levande och stark igen. Men måste jag vara så stark, Herr Ångest?

"I must have taken a few wrong turns". Melancholia forte. Ett piano som slår, nä, det är bara hamrarna som bultar och slår i mitt ombyggnadshus. Medan jag sakteligt, nästan metodiskt, uppdagar vad de inifrån bultande hamrarna handlar om. Nåja, det drar jag inte på en blog.

Men jag inser att jag under två kvällar somnat med, först, Johanna Ekström , sedan Thomas Bernhard. Personliga kriser, jointar, kontaktlösa möten hos Ekström, kyligt betraktat. Ett ångestritualiserat samhälle hos Thomas Bernhard. Det Österrike som han skriver om med sin föraktfulla, bitande, svartsynta ton. Och inget av det han beskriver känns tillräckligt långt bort.

Det finns en gammal psykolog-devis som heter: Man måste ha mod att möta sin ångest. Men jag säger: Man måste ha ångest nog att möta sitt mod.
Sen kan man fatta alla de andra besluten; som till exempel att somna med rätt person.

God morgon, Herr Bernhard! Men inte i morgon igen.