Design till döds

Danmark i all ära; några av de skönaste händelserna i mitt liv har ångat upp ur den där lerplätten där perfektion ännu inte satt sig som ett revbensspjäll i halsen på folk (= mina vänner).

Men sist jag gjorde en överresa mulnade jag till: Glyptoteket, stans bästa medelhavs-konst-och-vinterträdgård hade drabbats av designens demon. Den svepte kanske över dit efter att under designåret ha hjärntvättat Sveriges alla veta-rätt-bäst-lakejer. Arroganta lakejer bör tillfogas; så helt insvansade i sin lilla version av vi-som-vet-bäst att de skjuter in kuken mellan benen och sprayar fittan om nån hävdar att det är det rätta. Modern demoni är framförallt kollektivbanal. It sucks, anyway.

Tillbaka till grundämnet: Glyptotekets ombyggda källarlokal. Till att börja med: Toaletterna.

Man kan leende tvätta händerna där. Men den som vill pissa bör ha gymtränat ett halvår. Vackra, stengrå, högt-över-huvudet-höga dörrar, som att förflytta en gravsten för att få passera in och ut i designens nya skithus. Bulls!
Jag såg framför mig en mycket tröttare person än jag; en sjuttifemårig dam eller gentleman, som herregud faktiskt inte får upp den här båsdörren utan personlig assistent! Men kanske är det priset för att få gå på museum? Att man ska känna sig en smula feldesignad medan man med två händer och spända överarmsmuskler öppnar en modegrå typ-stenkista-dörr konstruerad av Dissing&Weitling.

Jag vet inte vad sånt här ska kallas: bristande åldersempati? Oförmåga att tänka längre än adrenalinet räcker? Inverterad dödsskräck? Men det SER förstås väldigt ball ut.

Och så det nya pausrummet, med - visserligen - praktiska klädboxar a la Louisiana. Trist kaffeautomat. Svartmålade träbord, helt okej. Men bifogade träpallar var återigen av den där arten: SE, men inte röra, inte leva, inte ha det skönt. De var designade som en halv låda, om ni förstår, med två flikar vilande mot golvet. Minimalistisk retro ger hög status. Men DET FUNKAR INTE!Trettio små hårda pallar som skrapar och gnisslar mot ett kalkstensgolv, i en ekande källare, är en akustisk flop! Ge mig arkitekter som tänker på brukaren, inte på tävlingen!
Det som ser snyggt ut på ritbordet har ofta samma illusionskonsistens som en vamp. Och precis som somliga säljer sina silikonbröst för något kanhända mer väsentligt, kan man avstå en hel massa flop-design för det enda väsentliga: Komfort, känsla, närvaro, rymd, musikalitet, visuella OCH taktila värden. Ge mig Louisiana any day!Eller Celsing/Millesgården.

Dissing & Weitling fick förstås nåt pris för sin ombyggnation av Glyptotekets källare (som inbegriper en hel massa ingenjörstekniska fiffigheter). Dessa arkitekter hör till dem som lämnade in förslag till ombyggnationen av Slussen. Jag vet inte hur det gick med det, men jag vet varför jag tycker man ska vara en smula uppmärksam på det, och likartade ritstuge-fenomen. Så att man inte står där sen efterklok och likt Ebba von Sydow och stilaspiranterna på högre nivå säger: Jo, abslout, det här är "helt rätt just nu". För tretusende gången "helt rätt". "Just nu". Men sen då?