Vi vantrivs i kulturen (utan Fassbinder)!

Är det någon mer än jag som önskar svensk distribution av Fassbinders filmer på DVD? Som det är nu ser det onekligen mörkt ut. På VHS finns möjligen ett och annat exemplar att tillgå, men det är också hopplöst. Det är som att ta ett steg tillbaka när man i själva verket vill gå framåt. I väntan på att något händer, och kanske som ett plåster på såren för andra trängtande, kommer här en text om regissören som först publicerades i Horisonts Berlin-nummer (1/2006):

Himlen över Rainer Werner

Det är 1977 och Fassbinder har fem år kvar att leva. Hösten har slagit läger i hans liv och i det land han lever. I Florian Hopfs dokumentärfilm ligger Rainer Werner utsträckt på en gräsmatta – som alltid med en cigarett i handen – och räknar upp potentiella vänner bland tyska filmskapare: ”På något märkligt sätt är nog även Wim [Wenders] att betrakta som en av mina bundsförvanter.”

*

Rainer Werner ser sliten ut: det glesa och ovårdade skägget, de oklädsamt överdimensionerade glasögongen som hänger på sned – en trötthet som inte anstår en 32-åring.

*

Åtskilligt har redan sagts och ännu mer kommer att sägas om den enorma produktiviteten i förhållande till det självförbrännande levernet. Pedanten kontra dekadenten. Eller ännu hellre: den disciplinerade regissören Fassbinder kontra den destruktive missbrukaren Rainer Werner.

*

Och just den där scenen, i gräset: åt vad ägnade regissören föregående natt? En Pasolini-räd på Berlins bakgator? Ett halvdussin linor kokain på en hotelltoalett i sällskap av någon mystisk älskare? Tröstlös är och förblir den som frågar. När det gäller Rainer Werner är vi alla utelämnade åt fantasier. Däremot efterskänker filmskaparen Fassbinder desto mer handfast stoff att vältra sig i.

*

En juvel ur den tyske särlingens filmografi som det sällan talas eller skrivs om: Martha från 1973, en orgie i utplånande sadism och självförnekelse. Fassbinder tillhör – jämte Bergman, Almodovar och Garcia – den försvinnande skara av manliga filmare som förmår skapa övertygande kvinnoporträtt utan erfarenhet av att vara kvinna. Och hur vet man det – som man? Man känner det.

*

Djupast sett är ju skildringen av Marthas inferno inget annat än en historia om utsatthet. Och om vilsenhet, bör det tilläggas, en känsla som vare sig Fassbinder eller Rainer Werner var främlingar inför. Bara den mest sensibla manlige iakttagare vågar genomskåda patriarkatet som ”vi bor i och som bor i oss” – och sedan korsbefrukta denna insikt med mer eller mindre förtäckta iscensättningar av personliga umbäranden.

*

Jag föreställer mig detta: att leva som Fassbinder är att leva som kvinna. Och mycket riktigt borrar sig Martha djupt ner i helvetet av förtryck, tydligast illustrerat av några enskilda scener: sadisten Helmut har bjudit med Martha till den franska Rivieran. Han övertalar henne att låta bli att använda solkräm eftersom solen där ”ändå inte är särskilt stark”. Själv sätter han sig under en skyddande parasoll och låter den villrådiga Martha somna under en sol som står i zenit.

*

Klipp.

*

Martha ligger orörlig och sönderbränd på en hotellsäng. Helmut företar ännu en övertalningskampanj, denna gång till förmån för ett svalkande balsam. När han självbelåtet stryker det på den yrande kvinnans hud kvider hon av smärta.

*

Fassbinder behärskade den svåra konsten att vara tydlig samtidigt som han bevarade filmens gåtfullhet. Därför hör han till den europeiska filmhistoriens allra största. Exempel: när Martha visar sig oförmögen att lämna sin manlige enfant terrible utgör hon ett levande exempel på den underordningens patologi som han i sitt verk odlat till mästerskap.

*

Ingen kan någonsin komma underfund med gåtan Fassbinder. När han knarkade ihjäl sig 1982 hade han hunnit färdigställa ett fyrtiotal filmer, därtill ett stort antal pjäsmanuskript och teveserier. Ett konstnärskap vars oefterhärmlighet är skriven i sten – alldeles oavsett om det värkts fram ur ett nyktert pedanteri eller ett förtärande missbruk.