Ett sista varv med OEI

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av OEI, som jag tycker presenterar och propagerar för en poesi som i stort sett inte berör mig. Men jag har gått igenom de första numren, för att kunna skriva om dem och någorlunda rättvist bedöma dem, mina slutsatser har jag inte sett något skäl att ändra, de finns återgivna i en debattartikel i tidskriften Post Scriptums första nummer, nr 1-2/2005.
Jag har även köpt lösnummer ibland, när jag tycker OEI tangerat ämnen som intresserar mig. Det kan konstateras att utifrån sina utgångspunkter gör OEI ett bra jobb, de har föresatt sig att introducera och publicera argumenten för language poetry och det vi på svensk botten kallar språkmaterialism. De har de gjort, med allt önskvärt genomslag. Jag tycker egentligen inte att Johan Lundberg tillför så mycket nytt i sina två Expressen-artiklar, han har helt enkelt sammanställt förhållanden och beskrivit samband som alla insatta redan vet om (men uppenbarligen gärna förnekar).
Jag vet inte om jag är indiskret nu, men språkmaterialismen har av Håkan Sandell beskrivits som ”the end of the civilized word”, ett uttryck han i sin tur har lånat från en irländsk poet eller författare jag inte kommer ihåg namnet på. Så kan man naturligtvis se det. Det var förstås oundvikligt att språkmaterialismen skulle komma även till Sverige, det har ju blivit en internationell rörelse sedan genombrottet för amerikansk language poetry på 70-talet och framåt. Nog ter sig argumenten för den här typen av poesi intoleranta, om man läser de första numren av OEI, vilket jag gjort och alltså diskuterat i Post Scriptum tidigare. Talesmännen eller banérförarna för denna slags poesisyn förkastar all tidigare poesi, den poesi som skrivs i dag får absolut inte se ut som något i den tidigare poesitraditionen (och då talar vi om den stora traditionen av exempelvis all centrallyrik som funnits fram till i dag!). För att vara relevant i dag får den dikt som skrivs inte uppfattas som dikt, med andra ord, enligt den språkmaterialistiska poesisynen. Det är därför vi får diktsamlingar i stort sett utan en enda riktigt bra dikt, och utan ett lyriskt jag, däremot fulla av undersökningar, sammanställningar och förvrängningar av befintliga språklandskap. Detta kan absolut vara relevant, men när en sådan poesi blir så pass allenarådande som den faktiskt har varit under de senaste fem åren får hela lyriken som genre problem. Ett annat problem är att detta som OEI Editör med flera gör har gjorts förut, med större emotionell laddning och även med en vilja att förändra världen, som jag tycker mig sakna nästan helt i dagens språklaboratoriella övningar. Futurismen gick till storms mot all tidigare konstnärlig tradition med emotioner och krigiskhet, inte speciellt kul egentligen, men jag minns ändå manifesten som farligt medryckande. Kubismen, surrealismen och kanske även i viss mån 60-talets performance-konst chockade, upprörde och ryckte med. Språkmaterialismen tråkar mest ut, och ger ändlösa teoretiska motiveringar för sin egen existens, om man lusläser dess tidskrifter. Dessa argument har dock sällan skymtat på vanliga kultursidor, utan de förs fram i mindre kretsar, i redan införstådda tidskrifter eller på skrivarkurser. Tror nog att situationen har lättat något, men nog har OEI-sidans dominans skadat svensk poesi.