Men guuuuud ... Nu börjar jag också bli trött. Varför kan aldrig kulturmänniskor med minsta lilla makt erkänna att de faktiskt har makt? Även om den nu bara är relativ och inte så stor som de kanske skulle önska.
Om man helt bortser från vilken sorts poesi man sympatiserar med, om man nu varken föredrar metaforer eller språkmaterialism eller kanske till och med både och, så tycker jag att det finns ett stort problem i att exakt alla låtsas vara underdogs hela tiden. Que? frågar Malte Persson lite kokett när Johan Lundberg talar om att det finns fjäskande salongskulturer kring vissa litterära personligheter. Ingen som har läst kommentarerna på Errata någon gång har väl kunnat undgå att där förekommer inställsamhet av diverse slag från olika håll. Inte ens Malte Persson själv. Men ändå låtsas han som om det regnar så gott han kan. Och varför i himlens namn då, kan man fråga sig? Vad vinner han på det? Vad är det som är så farligt med att sätta sig ner och ta sig en funderare och erkänna att "jodå, här finns nog faktiskt ett gäng människor som försöker hålla sig på god fot med mig, av en eller annan anledning ..."
Jag har inte läst den så omdiskuterade boken "Kritik av den negativa uppbyggligheten", men jag läste om den i DN härom dagen. Och där hittade jag en förklaring till det här fenomenet. Det handlar nämligen om offerpositionen som strategisk vinst i den offentliga debatten. Det vill säga, alla vill helst framställa sig som utsatta och maktlösa, eftersom man genom att vara offer erövrar makten att kritisera. Detta är alltså anledningen till att alla starka politiska rörelser i västvärlden tenderar att framställa sig som marginaliserade och berövade makten.
Och uppenbarligen gäller det även litterära rörelser, eller, för den delen, enskilda aktörer på arenan, tycks det. Även om man är en aldrig så etablerad författare och kritiker som har vänner i branschen och glider runt på diverse ryggdunkarfester så kan man vinna en hel del på att låtsas att man är lika marginaliserad som vilken liten byrålådspoet som helst.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
13 kommentarer :
Jag bör kanske svara på detta?
Svar: Jag har aldrig förnekat att jag har viss makt i min roll som kritiker. Frågan är om jag har mer makt än en massa andra kritiker (jämför t ex Johan Lundberg, som har en hel tidning att bestämma över). Och framför allt, om jag använder denna makt på något ohederligt sätt, vilket är vad Lundberg påstår, utan att belägga det.
Och ingen som har läst kommentarerna på Errata någon gång har väl missat att där förekommer minst lika många kritiska åsikter som instämmande?
Du är en hejare på att åla, Malte, det är ju en talang i sig ... Först spelar man oskyldig och sedan spelar man oskyldig igen och hävdar att man aldrig har förnekat någonting. Om du har mer makt än andra kritiker och huruvida du använder den på något ohederligt sätt kan du väl bäst fundera över själv, tycker jag. Det som stör mig mest är, som sagt var, hyckleriet.
Jag har funderat, och kommit fram till att svaren är: nej, och nej. Och din anklagelse om hyckleri kan jag inte se någon grund för heller. Att säga att Lundberg överdriver min betydelse (vilket han absolut gör) är långt ifrån detsamma som att påstå att jag saknar betydelse överhuvudtaget.
För att förtydliga: Jag personligen är inte särskilt intresserad av exakt hur mycket makt just du har eller hur du använder den. Men jag tycker att varje kritiker (eller författare eller aktör i branschen) borde ta sig en funderare på det varje dag. Och i debatter som den här vara noga med att inte låtsas som om den där makten inte finns. Det gäller inte bara dig, men fortsätt du att fundera ... Du behöver inte rapportera till mig om du skulle ändra dig.
Återstår så frågan om "den fjäskande salongskulturen". Är du helt omedveten om att du har ett gäng vapendragare på Errata som håller ihop med dig och stöttar dig och gillar dig? Som brukar stå på din sida i debatter? Som kanske är dina kompisar eller vill bli dina kompisar eller på något sätt gärna står på din sida för att du tillhör etablissemanget och vet vad som gäller och ... ja, för att du faktiskt har makt?
vilken makt har du själv, helena? passa dig nu för att svara att du inte har någon särskild makt (oavsett om det ligger till så eller inte), det är ju offerpositionen...
Är min eventuella makt så intressant i just det här sammanhanget, tycker du, john? I så fall på vilket sätt? Du kan väl börja med att anklaga mig för något först, så får vi se sedan om jag erkänner eller ej.
Grejen är att det här offerpositionsargumentet kan användas lite hur som helst. Lundberg presenterade sig själv och den traditionella kritiken och poesin som offer för OEI:s och Malte Perssons makt, och vann på det sättet dina sympatier. Malte svarade med att det var han som var offer för Lundbergs attack, men du genomskådade offerpositioneringen. Vilket du alltså inte gjorde i förra vändan. Poängen är att alla alltid kan framställa sig som offer. Därför räcker det inte med att avfärda Malte med att säga att du inte är så intresserad av hans exakta maktposition, eller att vifta bort Johns fråga om din egen. För om nu makt och offerpositioner är viktiga, vilket du gång på gång säger, då bör de granskas seriöst. Och då räcker det inte att ta en parts utsaga som giltig utan granskning och förvägra motparten rätten att försvara sig. (Och vem vet, resultatet av en seriös granskning vore kanske ovälkommet både för Malte och Johan Lundberg).
Då menar du alltså att du ÄR ett offer? För vad?
duman, det var faktiskt min poäng också, att offerpositioneringen används av "exakt alla" som jag lite överdrivet skrev. Jag syftade inte bara på Malte Persson, men jag använde honom som exempel eftersom jag tyckte han framhävde sin egen offerposition på ett nästan övertydligt sätt i det där blogginlägget.
Men jag förstår inte varför det här innebär att jag måste vara intresserad av exakt hur mycket makt just han har i ett större sammanhang? Kan du inte förklara det lite närmare? Inte heller förstår jag på vilket sätt jag har förvägrat motparten rätten att försvara sig ... Malte har ju sagt vad han tycker här, även om jag inte var helt nöjd med de svar jag fick.
Eftersom jag varken är kritiker eller deltar i offentliga debatter annat än på bloggnivå kan jag inte heller se att diskussionen om just min makt är så spännande. Men för all del: Innan jag skrev det här blogginlägget hade jag förstås tankar om ur vilken position jag angrep Malte Persson. Inom mig fanns frågor som: Har jag högre kulturell status än Malte Persson? Är jag mer känd än han? Har jag fler inflytelserika vänner i branschen? Går jag på fler kulturella ryggdunkarpartyn? Är Argusbloggen mer ansedd än Errata? Har vi fler besökare, kommentarer och supporters här? Osv. Och eftersom jag ärligt kunde svara "nej" på alla dessa frågor tyckte jag att jag kunde attackera honom, eftersom jag ser det som okej att sparka uppåt, men inte neråt.
Och då kan förstås någon komma och säga att jag har satt mig i en offerposition, men den är i varje fall inte låtsad och det är huvudsaken för mig. Alltså: Det är hyckleriet jag har svårt för, inte att folk har mer eller mindre makt.
Bra tidigare inlägg om "offerpositionens" oemotståndlighet för övrigt, tacka f-n för att det är åtråvärdare att få slå ur underlägg (då kan en rättfärdiga desto fler tjuvknep + att alla motrörelser behöver lagom mycket av det de är emot för att rättfärdiga sin existens: inte så mycket att de inte KAN utöva sitt motstånd, och inte så lite att de inte BEHÖVER utöva sitt motstånd)
I övrigt så gäller det, angående Malte m fl ovan, att hålla isär att å ena sidan försätta sig i en offersituation utan att vara ett offer, och å andra sidan att ett offer onekligen i någon mån försatts i en offerposition och därmed så att säga delvis befinner sig i sagda situation
I och för sig är ju att sparka uppåt, detsamma som att definiera sitt eget underläge: Jag sparkar uppåt eftersom jag befinner mig i underläge, och jag befinner mig i underläge ety jag annars inte hade sparkat uppåt, vilket skulle bevisas... (allmän reflektion)
Alltså: bara den som befinner sig i överläge kan välja "underläget" som en position att gå in och ur ur, den som befinner sig i underläge sitter, åtminstonde för stunden, fast där, det är liksom själva defintionen av underläget
Preben: Ja, exakt, det är ju skillnad på att låtsas vara i en offerposition och på att faktiskt befinna sig i en.
Sven: Jag är ett offer för min egen lust att debattera när jag egentligen borde göra annat och förutom detta är jag väl i viss mån ett offer för dig ...
Skicka en kommentar