Tomhet eller mer

Senkommen kommentar till Stjernfelt/Thomsen

När jag först började läsa Frederik Stjernfelts och Sören Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” höll jag med om mycket. Redan på sidan 28 möter man följande mycket tydliga beskrivning av varför modern konst måste vara ful, en fråga som jag tidigare varit inne på i bloggen.
”I brist på stabila, positiva värden att hetsa upp sig över, hemfaller vår tids negativism ofta till följande anmärkningsvärda moment 22: när man inte kan överskrida en given konstnärlig norm på de verkligt intressanta sätt där överskridandet åtföljs av ett försök att artikulera ett eller annat icke-negativt resultat – då kan negationen i stället upprätthållas genom att man skapar ett verk eller formulerar en utsaga som väcker allmänt äckel eftersom de överskrider basala kroppsgränser (man styckar några kroppar, hyllar några massakrer, framställer ett stinkande eller öronbedövande verk o.s.v.). Om nu några på goda grunder äcklas av resultatet, så tas deras äckel omedelbart som ett bevis för att inskränkta, undertryckande, borgerliga (fortsätt själv uppräkningen av adjektiv) gränser har överskridits och att stor konst har blivit till.”
Jag hittar också något viktigt på sid. 35: ”Varhelst det är möjligt snokar den [metanihilismen] upp tomma, positiva anspråk som ska kritiseras, och för att inte falla i egen grop har den upprättat ett enda förbud, vilket i gengäld anses absolut: förbudet mot det positiva.” Därav hatet mot de enstaka kritiker med mer konservativ framtoning som finns på kultursidorna, de är ju inte speciellt många, tvärtom är de ytterligt få, men dessa måste blåsas upp till mäktiga personer att angripa för att ”negativisterna” enligt Stjernfelt/Thomsens definition ska ha något att manifestera sig emot.
Men Stjernfelt snärjer snart in sig i sin kortfattade historik över negativismen, samtidsanalysen är skarp men historieskrivningen är svepande och ytlig på ett sätt som får den att bli nästintill lögnaktig. Han drar tillbaka negativismens historia ända till den kristna mysticismens via negativa, vilken han sedan – genom nejsägandets släktskap - förbinder med Nietzsches aktiva nihilism. Det håller inte – det är diametralt olika företeelser.
Över huvud taget är de historiska översikterna det svagaste i boken, medan de samtida debattinläggen har ett visst bett, vilket ju också har märkts på reaktionerna i Sverige.
P.S. Vad gäller Sören Ulrik Thomsens del av boken är det väl mer av en personlig bekännelseroman, och jag har inga invändningar mot den som sådan. Böjer jag mig snett till höger vid min dator ser jag för övrigt två diktsamlingar på danska av Thomsen i min bokhylla, det är väl det allra mest väsentliga.