2007-06-23

Vem har skrivit "Skåneradio"?

Vem har skrivit Ida Börjels "Skåneradio" (i Expressen i onsdags utsedd till Sveriges tionde bästa dikt genom tiderna!)?
I den här recensionen tas det för givet att texten i boken är skriven raktigenom av Börjel själv, fast den råkar likna ett telefonväkteri i radion.
I en annan recension så sägs det rent ut att "Skåneradio" förmodligen till stor del bygger på Skånepartiets närradiosändningar.
När Helsingborgs Dagblad nyligen intervjuade Ida Börjel gav hon det sistnämnda synsättet företräde. Ja, det här bygger på radiosändningar som hon tagit del av och störts av; "Skåneradio härstammar från en liten gruppering av folk som i radio gav uttryck för vanföreställningar och inbilskhet utan hejd, och utan att hejdas". Ida Börjel gör, enligt egen utsago, poesi av det som stör. Jag kan inte säga annat än att hennes eget verk också är ganska störande, jag ska förklara varför jag tycker så.
När Marcel Duchamp signerade en löstagen pissoar med "R. Mutt" och ställde ut den på konstgalleri 1917, var det väl knappast all världens pissoarer han tog patent på utan just själva idén till en ready-made.
Är "Skåneradio" en ready-made? Nej, även om den bygger på bandade radiosändningar (vilket ingen utom författarinnan säkert vet?) så måste någon ha suttit och skrivit av inspelningarna och gjort läsbar text av dem. Det finns människor som har sådant som yrke, de kallas "skrivare" och jobbar på mediebevakningsföretag. De är ganska lågavlönade, jag har själv varit en sådan, det handlar om att leverera text till olika beslutsfattare ute på företag som berörs av ett visst radio- eller TV-program. Då ska man återge det sagda så troget som möjligt just som läsbar text.
Men Ida Börjel har förstås haft ambitionen att göra poesi (??? - återkommer till frågan om genre) av det, förmodligen har hon också förvanskat texten på olika sätt och lagt till egna partier vilket passar väl in i OEI:s strategi med "cut up, détournement, postproduktion et cetera". De sista sidorna i "Skåneradio" förefaller vara ett sådant eget parti av texten. Men det är än så länge en ren gissning.
När Linda Skugge en gång använde hela sin krönika i Expressen till att citera en röst ur ett TV- eller radioprogram från ett public service-företag fick hon göra avbön efteråt, när Ida Börjel gör något liknande hyllas och belönas hon. Det har med skillnad i social status och makt att göra, om man citerar maktlösa människor ur Skånepartiets närradiosändningar är det nog ingen som är beredd att stämma en - ens om de skulle känna igen sig själva. Vilket påminner mig om vad Håkan Lindgren skrev för några månader sedan i texten "Mindre" på The Loser. Vad skulle Ida Börjel ha gjort utan dessa främlingsfientliga, lokalpartiotiska och fördomsfulla skåningar?
En annan fråga är vem som har copyright till texten? Ida Börjel, de talande, OEI, eller utsändarna av programmet? Textens ontologiska status är på många sätt oklar.
Är det en dikt? Är det en 112-sidig diktsvit? Det finns ingen genrebeteckning på försättsbladet. Sveriges tionde bästa dikt påstår Expressen, efter att ha tillfrågat hundra förmodligen kvalificerade tyckare. Påståendet är egendomligt. "Skåneradio" är på sitt sätt intressant läsning men jag betvivlar att det är dikt i vanlig mening, någonting är det förstås.

2 kommentarer :

Anonym sa...

Poesi före upphovsrätt, för böfvelen!

Anonym sa...

Jag tycker det är lite lustigt och inte så lite underligt, Andreas, att du intar en så väldigt snäv position när det gäller poesi. Man behöver inte tycka om poesin, man kan tycka den är rent av dålig. Men att leta fel bland de som du uppenbarligen anser är bluffmakare och posörer och inte "ena riktiga poeter", det känns på något sätt sufflé-artat. Vad är då en "riktig poet"? Ska han/hon ha kravatt och luta? Eller amerikanskt beatmanér? Eller rimma på slutändelserna? Och för att klargöra min egen ståndpunkt (och jag skiter uppriktigt sagt i huruvida det ena eller det andra är snott och varifrån det är snott): Skåneradio är en fantastisk bra tematisk diktsamling (eller ansamling av ord, om du hellre vill det) som går rakt in i våra levda liv och de ord vi hör oavbrutet - i oss själva, och hos andra - och där vi själva ställs till svars om hur vi bör tycka, känna, värdera. En ren existentiell diktsamling - om våra grundläggande villkor. Dessutom är den rolig: men man vet inte alltid var man ska skratta, eller var man ska gråta. Läs den, när du får möjlighet! Och rannsaka hur du rättfärdigar ditt eget skrivande, om jag får be - istället för att vara pettimetrig med andras.