Wallgrens Monster

Läser äntligen Carl-Johan Wallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia", något år efter att jag läst "För herr Bachmanns broschyr", som jag gillade för dess vansinnesutbrott över den svenska kulturella missunnsamheten och småskurenheten. Och ett halvår efter Berlinboken, som var så elegant berättad, hemmastadd med stadens gaturum, hus och historia.

Men den här Augustpris-belönade och brokiga romanen tar sig aldrig in i min själ. "Man merkt die absicht", som det heter, nämligen det för fyrtioåriga författare så svettiga behovet att skriva en "stor" roman. Med betoning på Omfångsrik. Med betoning på Roman. Ojkans, dojkans!
Den ambitionen går alltför lätt överstyr i en anhopning av konstruktioner och manér, intresseskapande kontraster och historiska lappkast.

I Wallgrens fall finns alltid känslan av att han genuint roar sig med pastischen som form. Det är okej. Men just den här romanen skruvar sig fram genom en uppsjö av groteskeri, burleskeri, horeri, mystik, magi, intressanta miljöer och otänkbara sammanhang. "Den vidunderliga kärlekens historia" har lånat metodiken från de magiska realisterna; alltid krydda verkligheten med överdrifter, trolleri och allsköns osannolikheter.

Jag har läst och andats in "Kärlek i kolerans tid", jag har accepterat Garcia Marquez, som trots sin relativa ytlighet, använder "magin" som centrifugalfenomen kring ett nav av individuella historier och möten. Men nu opponerar sig mitt nyktra sinne mot Wallgrens fantastiska bocksprång.

Huvudpersonen i den här romanen är en liten deformerad man: Hercule Barfuss. Han kan läsa tankar, och överföra tankar (en idé jag godtar). Han är född med en enorm gomspaltöppning över halva ansiktet, han arbetar med sina fötter som om de vore händer, han är luden som ett vildsvin över ryggen. OCH: Han älskas av tre kvinnor och får barn med två. Men han är inte en gestalt jag kan tro på. Jag läser honom från sidan av. Barfuss är en så fantastisk figur att han närmar sig allegorin. Och allegoriska figurer har problem med sin trovärdighet. Hercule Barfuss likaväl som Moder Svea och Gulliver.

Jag slår igen Wallgren och öppnar Bibeln, där både allegorier, metaforer och överdrivna hemskheter har en annan tyngd.

Sen tänker jag på en nordisk magisk realist: dansken Ib Michael, som i sina romaner förmår att blanda det fantastiska med trovärdighet, drömska men påtagliga människoporträtt med svindlande historiska perspektiv. Hans bok "Prins" hör, tillsammans med "Vaniljeflickan" till mina vänböcker.
"Vaniljeflickan" handlar om två syskon, och deras kärlek, en liten beskyddande bror, med en polioskadad syster. De två är också ett evigt par, med en aura av utanförskap, liksom Hercule och Henriette i Wallgrens bok.
Jag vet att jämförelser är förhatliga. Men hur mycket närmare livet kommer inte Ib Michael, med sina genomlevda människor? Hur mycket närmare den vidunderliga kärleken?

Torr summering: Jag kommer fortsatt att uppsöka Wallgrens böcker; hans maniskt självständiga sida gillar jag, och respekterar.
Men det är något märkligt med litterära priser och deras vågskålsvikt någonstans mellan litterär tidsanda och folkets smak. Ibland är det folkets smak som väger tyngst; man får en allroman för allätare och bokslukare. Ibland är det tidsandan som väljer. Man får en bok om Allt. För Ingen.