Tis fifty years since

Denna extremt värdefulla text

Det måste sägas på en gång; det här är en av de bästa texter jag läst, alla kategorier. Det är i själva verket manuset till en föreläsning som hölls i Uppsala den 14 december 1957. Rätt gissat; det är Albert Camus’ Nobelprisföreläsning ”Konstnären och hans tid”.
Det händer ju att Nobelpriset i litteratur ger upphov till bra saker, priset till Albert Camus 1957 känns ju som något som kom rätt. Och utan det hade vi inte så här i efterhand kunnat ta del av hans föreläsning som måste ha varit en upplevelse på plats, för de franskkunniga. Det finns återgivet i förlaget Lind & Co:s serie Nittonhundra i en utgåva tillsammans med de likaledes starka ”Brev till en tysk vän”, fyra brev skrivna till en tysk f.d. vän i ett ockuperat Frankrike mot slutet av andra världskriget.
I sin föreläsning ”Konstnären och hans tid” pejlar Camus de möjliga förhållningssätten för en konstnär i vår tid (okej, i hans fall andra halvan av 1900-talet). Han varnar för en överdriven esteticering av konsten lika väl som för en politiserad konst. Hans varningar och djupa råd känns lika värdefulla i dag som när de formulerades, även om det i första hand är den förstnämnda tendensen – alltså den överdrivna esteticeringen - som varit hotet under de senaste två decennierna, i åtminstone den svenska litteraturen och konsten. Camus föregriper för övrigt Stjernfelt/Thomsens argumentation med nästan ett halvt sekel.

"Motivet med den fördömda diktaren som är född i ett krämarsamhälle (Chatterton är den bästa illustrationen) har blivit till en förutfattad mening som innebär att man till slut inte kan vara en stor konstnär utan att vara mot sin tids samhälle hur det än är beskaffat. Från början var det legitimt att påstå att en verklig konstnär inte kunde ha något att göra med penningsamhället. Men den principen var felaktig när man drog den slutsatsen att en konstnär inte kunde framträda utan att vara mot allt i största allmänhet. Därför strävar många av våra konstnärer efter att bli fördömda och får dåligt samvete om de inte blir det. Samtidigt strävar de efter att bli både hyllade och utbuade. Hyllningar och utbuanden blir det förstås bara av en slump i dagens trötta och likgiltiga samhälle. Vår tids intellektuella anstränger sig allt mer för att göra sig större. Men genom att konstnären i dag avsvär sig allt, till och med traditionen i sin egen konst, får han den felaktiga föreställningen att han skapar sina egna regler och tror till slut att han är Gud. Samtidigt tror han att han själv kan skapa sin egen verklighet. Men på avstånd från samhället kommer han bara att skapa formella eller abstrakta verk. Dessa väcker känslor som experiment men saknar den fruktbarhet som är typisk för verklig konst vars syfte är att skapa sammanhang”. Osv. Det finns så många partier jag skulle vilja citera för att visa på lödigheten i Camus resonemang.

Ta också detta med den kommunikativa konsten, eller i mitt fall, kommunikativa dikten. Camus skriver en hel del väsentligt om detta. Jag, som har debatterat med sådana som Martina Lowden, Daniel Sjölin och Anna Hallberg om värdet av en kommunikativ dikt känner för ett ögonblick på ett nästan kusligt sätt hur en hand läggs på min axel av en äldre, död kollega. Nej, jag jämför mig på intet sätt med Camus, jag skriver inte heller lika vackert som honom, det är inte min poäng, min poäng är att vi båda två har känt djupt för och skrivit om denna fråga.

"Idealet om en kommunikation med alla är nämligen idealet för varje stor konstnär. Om det är någon som inte har rätt till ensamhet så är det konstnären, vilket inte alls stämmer med gängse fördomar. Konst kan inte vara en monolog. När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva eller tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna."

Vad gäller Lars Larsens första manifest så uppfattar jag det som svensk Sturm und Drang.