2007-09-15

Hallgrens citerande och parafraserande läsning

Att skriva lyrikrecensioner är, som jag tidigare varit inne på här i bloggen, en svår konst. Recensionen bör redovisa den subjektiva läsningen samtidigt som den bör vara objektiv i sådan måtto att den sätter in diktsamlingen i ett sammanhang och skisserar linjer. Dessutom bör den innehålla några värdeomdömen, en förmåga och ett mod att ta ställning. Allt detta sammanhållet av en stil och ett temperament - det ska inte vara tråkigt att läsa en recension.
Många lyrikrecensioner är verkligen djupt problematiska och jag väljer här att upp Hanna Hallgrens recension av Sofia Stenströms nya diktsamling Klockan ciao. Jag tycker inte att den är en recension i vanlig mening, den innehåller embryot till en intressant läsning men den fullföljs aldrig på ett professionellt sätt till en recension värd att trycka i en av Nordens största tidningar.
Till att börja med innehåller den extremt mycket citat; jag räknar till tretton stycken varav elva från den aktuella diktsamlingen. "Recensionen" blir närmast en inkännande parafras, det är som att Hanna Hallgren befinner sig så nära Sofia Stenströms lyriska projekt att hon inte förmår upprätthålla någon kritisk distans. I stället skjuter hon citaten framför sig. Jag, som har läst Sofia Stenströms "Venus Vanish" men inte den nya boken tycker mig känna igen vissa drag från debutdiktsamlingen. Mängden lösryckta citat tyder på att det inte finns någon enskild dikt som fungerar att citera i sin helhet utan att det mest är lösryckta fraser eller uttryck som ibland är laddade med språklig energi; typiskt för den här typen av extremt processorienterad diktning. Jag saknar all form av litterär analys, värdering och sammanhang i Hanna Hallgrens läsning. Det är som om hon och författaren sutte i samma seminarierum på Biskops-Arnö och utifrån en gemensam förförståelse pratade om poesi; det är vad Magnus William-Olsson i ett helt annat sammanhang har kallat för "små grupper, som skapar poetiska miljöer vilka är relativt oberoende av större litterära offentligheter som tidskrifter eller kultursidor". Även om just detta råkar vara på en kultursida.

1 kommentar :

Anonym sa...

Just i fråga om lyrikrecensioner accepterar man på de större tidningsredaktionerna partsinlagor, svågerrecensioner och kampanjskrifter som skulle ha refuserats på vilken annan plats som helst. I min egen morgontidning GP brukar jag störa mig enormt på främst Amelie Björck som tycks se som sin publicistiska uppgift att hylla sina polare.